Dagen har gått så förbannat fort idag tycker jag. Mestadels av tiden har gått åt att ligga raklång på soffan.
Igår var det ju krogsvängen minsann & det var väl trevligt.. Men det är samma sak år efter år egentligen.
Fulla människor & ännu fler fulla människor. Ja, vad hade jag förväntat mig egentligen? Det är väl klart att det är fulla människor där. Men det finns störiga människor också. Dansgolvet bestod mest av glasskärvor & musiken kunde de lika gärna ha hämtat från dansbandskampen?! Jag ville ju inte förstöra mina snyggskor med att trampa runt i glas & Sandra började blöda som tusan på sin tå så att hon fick plåstras om.
Jag drack inte ens för mina biljetter älski pratade i gåtor. Men det var trevligt att få se Sarisen ute förstås.
Fast som alltid så försvinner folk & jag kan tycka att det är lite trevligare att vara på någon hemmafest.
Och som alltid säger jag, jag ska inte gå på fler krogsvängar. Jag nöjer mig med att jag faktiskt hade den snyggaste frisyren, de hetaste skorna & victoria secrets läppar.

Vi kom hem fantastiskt tidigt ändå tyckte jag. Laddade med en resorb för att inte känna av de få ciderna jag drack igår. Jag vaknade ganska så pigg & det är så förbannat wonderful. VDE är fint skit.
Månki ringde & undrade vad han skulle göra eftersom han hade fått in champangeglas i foten.
Jag sa akuten eftersom det fortfarande inte slutat blöda.
Här pratar vi om att ha gått på dansgolvet i sina converse & fått upp ett glas i foten ändå. Skitställe.
För denna vårdcentralen är ju inte riktigt rätt ställe för sådant. Och nog fick han åka in till akuten stackaren.
Jag tycker synd om honom. Jag har fortfarande inte hört något om hur röntgen gått. Men antagligen får dem ju skära upp foten. Men jag hoppas det går bra lillebroren.
Det är med andra ord inte bra att gå ut?

Barnen var med mamma på marknaden för att åka karuseller. Jag är inte så intresserad av att gå på marknader, det är samma skit där också år efter år.
Så det blev lugnt här hemma fram till halv tolv. Sen var det full rulle på de små liven.
Lite svårigheter har de nog allt med att lyssna & göra som vi säger, men annars är de fantastiskt söta.

Nu är jag trött igen & jag funderar helt ärligt på att gå & lägga mig. Se en film & sakna min älsk.
För jag saknar honom faktiskt redan. Och det är jobbigt att vara utan.

Nu imorse så har jag tagit tag i saken & ringt ett livsviktigt samtal.
Men de skulle återkomma på måndag för att gå igenom allt.
Jag vill inte vänta till måndag. Denna förbannade väntan.
Mer om det i min låsta blogg, när jag orkat fixa det!

Senare ska vi till skolan. Alyssa ska få äta lunch där idag. Det är tredje & sista gången vi går dit innan skolstart.
Det är stort för henne. Stort för mig. Hon är inte så liten längre.

Nu får jag väl se till att få på mig ansiktet. Jag ser ut som fan & vi ska inte tala om min allergi idag.
Mina ögon rinner & rinner. Det är galet mycket pollen idag.

Jag har ikväll räddat vintern lite. Det blir Lady Gaga i november med svägerskan. Det kan ju vara en upplevelse.
En klass för sig som vi sa back then när vi pratade om Pavarotti. Man pratar tydligen om honom i Stockholm.
Jag jublar kanske inte över platserna vi fick, men det ska väl vara bättre än ingenting.
Och eftersom jag gillar den där känslan av att gå på konserter så gör jag det mer än gärna även om jag inte direkt är hennes största fan, snarare är låtarna sönderspelade av dagens barn.
Det är inga barnvisor som spelas här inte, nej nej.
Roligt var också att jag & Erika beställde samtidigt & vi lyckades få in platserna bredvid varandra.
Så det blir födelsedagsfirande med lite vuxendricka & fint sällskap.
Det måste ändå vara dagens bästa.




Jag kan inte låta bli att svara på mailen jag får ifrån Alyssas pappa. Han skriver så obotligt dumt att jag nästan blir mörkrädd mitt på ljusa dagen. Och inte har han speciellt stor koll heller.
•Vistas barnet mindre än hälften av tiden hos en förälder, till exempel 33 %, är det fråga om umgänge.
Det är barnet som har umgängesrätt. Barnets umgänge med den förälder som barnet inte bor med ska     utformas efter det enskilda barnets behov. Föräldrar kan därför komma överens om andra tidpunkter för umgänge än det traditionella fredag till söndag umgänget varannan vecka. (taget ifrån famratt.com)
Det handlar alltså inte egentligen om vad han anser är rätt eller inte, utan det ska hela tiden utgå ifrån barnets behov. Och eftersom han verkligen inte kan uppfylla hennes behov så undrar jag egentligen hur det ska gå till.
Jag vill inte att någon annan ska behöva "passa" mitt barn som en förbannad barnvakt.
Jag vet att Alyssa inte heller tycker om att någon annan som hon inte känner ska ta hand om henne.
Att inte bara kunna se till hennes bästa om hon nu är allt han har som han uttrycker sig, är konstigt?
Vad gör han för henne då?.. Om det hade varit jag som uttryckte mig så så hade jag gjort precis allt för henne.
Jag hade kämpat för att göra henne glad. Sedan den dagen han "trillade" ut så har han knappast sett till hennes bästa, han har inte gjort något för att förbättra sin egen situation heller.
Det sista mailet var jag tvungen att låta bli att svara på. Jag fick räkna till tio & bara trycka bort mailen för jag skulle kunna vräka ur mig de mest obscena orden i världshistorien där.
Jag får reda ut det imorgon. Som för övrigt är sista gången jag går dit.
Det kommer aldrig finnas något samarbete mellan oss hur som helst, det är inte ens lönt att slösa tid på det.

Nu ska jag sitta här i min ensamhet & ladda inför imorgon. Det är inte sådär superkul att gå dit själv.
Jag ska gå dit med bara dåliga tankar som jag inte ens kan dela med mig av till någon.
Och hur mycket folk säger att det bara är att skita i så är det faktiskt inte så enkelt.
Hur kan man egentligen må bra utav att behöva utstå ett sådant bråk? Något som aldrig verkar ta slut & tär på mig sådär förbannat mycket att hela jag blir negativiserad. Finns det ordet? om inte annat så finns det nu.
Jag behöver så mycket mer som är bra just nu. Men det verkar inte vara så enkelt att få det.
För alla planer har ju raserats. Och jag vet inte riktigt var jag ska börja om?

Jag får vara glad att jag håller mig flytande. Att det finns några få happy hours emellanåt.

Vi har solen i ögonen & nu jävlar ska jag få en bränna på min fetbleka kropp.
Eller?

Jag & Alyssa var duktiga imorse & vaknade tidigt. En timme innan vi skulle vara på dagis så var vi redo att gå.
Jag hade fått mitt kaffe & hon sin frukost. Vi hann till & med våga hennes hår & spela wii. Men sen så vi gick.
Vi gick till lekplatsen nere i trollsjön & lekte lite innan vi fortsatte till dagis.
Det var ganska så äckligt väder, sådär åskigt & läskigt fuktigt. Nog för att det är en bättre temperatur än vad det har varit på väldigt länge men jag undrar var tusan solen är? Ingen sommar utan sol.
Jag kommer för evigt vara blek, men med skoskav.

Annars har jag mest gjort så lite som möjligt fast det har tagit lång tid. Min muffla gör ont ännu.
Det var ju ett jävla helvete, men vi ska ju inte prata om smärtan som kom igår när jag hade gått & lagt mig.
Jag måste säga att det var minst sagt en udda smärta. Men jag orkade inte kliva upp för att bota smärtan.

Mest sitter jag här & funderar på hur jag ska göra med allt? Jag tvekar fram & tillbaka om en ganska så stor sak.
Tror jag att det verkligen kommer att fungera i längden? Absolut inte såhär iallafall.
Vad förväntar jag mig egentligen? Hur mycket vill jag? Ska jag låta det vara & låta tiden utvisa eller ska jag fatta några beslut nu, redan? Äsch, jag vet inte.. Jag vet ju någorlunda hur jag vill ha det.
Det gäller ju faktiskt att besluta sig innan det är försent.

I know I'll be fine.

Nu ska jag fortsätta fundera lite. Så jag kan utveckla mina tankar lite bättre senare.
Och så får jag väl klippa den förbannade gräsmattan. Jag blundar ju varenda gång jag går ut.
Fast först ännu mer nässpray & tablett, för idag mina vänner är det läskigt med min allergi.

Tjofräs vad mufflan gör ont. Och idag råkar det vara vackert väder.
Kombination operation & vackert väder är inte sådär jättespännande.
Min trötthet slår allt med hästlängder så jag orkar ju inte ens gå ut.
Inte nu, men jag måste ner till stora staden för att inhandla ett turkost nagellack.
Något måste man ju faktiskt belöna sig med när jag har varit sådär duktig & visat mufflan för okända män.
Och för tillfället så känns det som att ett nagellack räcker.
Fick ju massor med läppgrejsimojs långväga ifrån så det behöver jag ju inte köpa.
Jag missbrukar mitt nya victoria secret lipgloss med mintsmak. Och det är så jävla favorit nu.
Så varenda gång jag har slickat upp det, ja det är ganska så gott att slicka i sig så tänker jag på den otroligt fina kvinna som skickade det. Usch, det lät snuskigt. Men det var inte alls så jag tänkte.

Jag har försökt att städa undan lite, det är helt otroligt hur stökigt det kan bli.
Och som alla vet är jag allergisk mot stök, jag får spysjuka & blir nervös.
Men av någon konstig anledning så fastnar jag jämt här. Så jag skiter i vilket idag.

Och jag har kollat på lägenheter också. Det är ju jävelen vad det inte ska finnas några.
Jag flyttar snart ändå. Får tälta eller något. För de lägenheter som fanns är i samma förbannade hus som den människa jag hatar mest av allt bor i. Och det går riktigt fetbort.
Så om någon har ett tält så kan ni kanske sälja det till mig? Bara det går in en diskmaskin & säng.

Dagen har spenderats med Ann & lillfisen. Jag har ju inte sett dem på väldigt länge känns det som & jag får ju bebisabstinens. Lillkillen har ju nästan blivit stor.
Vi var ner till den stora staden & fixade lite. Jag tycker tiden har gått fort idag, men så är det väl när man har kul?

Alyssa skulle komma hem runt sju så vi gick sådär lagom för att hinna handla lite innan.
Men vem kommer där? Jo, min stora flicka & hon ser ju oss långt bort & cyklar snabbare än snabbast.
Vad gör hennes pappa? Jo, han bara vänder om, lägger i en annan växel på sin brumbrum & kör iväg.
WHAT? Han skiter i att säga hejdå till sitt barn, han har inte kuk stor nog för att möta mig öga mot öga.
Jag blev fly förbannad. Vem fan i hela jävla helvetet är det som gör fel? Nu har han bevisat vad han går för.
Ungefär ingenting. Han säger sig kämpa för sitt barn & ska verka vara så förbannat bra när andra ser.
Men i verkligheten är han den största förloraren av alla.
Man gör bara inte så. Det finns inte i min värld. Men detta är ju absolut något att ta upp.
Nu samlar jag allt jag har för en riktig avkräkning.


Imorgon är det dags för min operation. Jag känner mig ganska så nervös.
Jag ska ligga där inför en långhårig man & bita mig i kinden & se upp i taket.
Där ska jag sitta & vänta i min ensamhet utan någon som håller min hand. Så förbannat jobbigt.
Men men. Jag skulle nog egentligen behöva bli nedsövd men jag får väl nöja mig med lokalbedövning.
Jag kommer dö..

Det är mysigt att vakna & mår som en sopa. Herrejisses vad jag inte kan svälja utan att det känns som om jag har sandpapper i halsen. Men jag fick iallafall vakna bredvid min älskling.
Och det är ju fantastiskt jävla skönt att få göra. Nog enda gångerna jag sover sådär skönt också.

Igår var det mycket. Sara kom över på lite kaffe & alldeles för många cigg. Men det är fint att få träffa henne ibland. Även om det inte är så ofta som vi egentligen borde träffas. Vi har mycket båda två nu.
Och det verkar som vi båda har lite otur för tillfället. Alltid något som ska hända.
Jag hoppas iallafall att hon får lite lugn & ro snart så att vi får se henne lite tjock!!
Alyssa vill ju ha många bebisar runt sig som hon kan ta hand om.
Och kanske lite jag också förstås, men det vågar jag inte säga.
Jag hoppas iallafall att det går bra med farfaren, så bra som det kan gå.
Vi tänker på er. Hela tiden & håller tummarna!

Vi packade ner oss & tog tåget till Helsingborg. På väg till Lund så bestämmer jag & Alyssa oss för att ta en chailatte som vi alltid gör när vi kommer till Lund. Väntan på tåget blir mindre tråkig då.
Iallafall så sitter Ally & pratar om den här chailatten. Man kan säga tjejlatte också mamma & om jag vill så kan jag väl få säga tjejpatte. Mitt emot oss sitter där några unga killar & de tittar på Ally & sedan på mig för att bryta ut i ett skratt. Jag kunde inte heller hålla mig från att skratta. Det är alltid något tokigt hon säger när vi sitter på tåget, det slår aldrig fel. Inte för att hon vet vad tjejpatte är för något, men alla andra vet ju.
Jag kan inte göra annat än att skratta åt henne.


Nu sitter jag här med en sovande älskling & ett badande barn. Jag känner mig riktigt usel & skulle helst vilja bli uppassad hela dagen & matad med laxplanka & godis. Kanske inte samtidigt.
Lite massage & kli på ryggen skulle också sitta fint. Men det är ju jag som sköter det här!

Och jag måste erkänna att det är förbannat skönt att slippa ringandet också. Alyssa vill inte heller ringa fast att jag har frågat en sisådär tusen gånger. Hon vill inte prata om honom heller.
Så hur ska det gå med de fina uppgifterna jag har fått? Hon bara fnyser.
Jag tänker inte tvinga henne.

Nu känner jag mig totalt jävla överkörd. Jag har inte ens hunnit äta frukost idag & jag har inte hunnit med det jag borde ha gjort här hemma. Helt förbannat galet.
Nu skulle jag helst vilja lägga mig ner för att ta en sådan där powernap som det så fint heter, fast jag skulle vilja sova bort hela dagen nu. Det skulle vara fett nice.
Jag blir jagad av en viss person som verkligen inte fattar att jag inte vill prata. Men ändå ringer det & ringer, gång efter gång & jag är sjukligt nära ett utbrott. Vilket ord i meningen är det han inte förstår egentligen?

Nej nu ska vi börja fixa så att vi kan åka. Lite sent sådär, men bättre sent än aldrig eller hur var det?

Och jag skulle behöva ha en flaska vin. Bara för att. Kanske för att det är en vacker valborg idag med regn & allt vad det nu innebär, eller för att jag skulle tycka det var fint att somna.

Nu ska vi gå. Tack hej.

Jag vaknade lagom tills alarmet egentligen skulle tjuta utav bara fan. För att vara exakt 06.12. Jag vann igen.
Jag hann före det förbannade alarmet. Men jag skulle inte kliva upp. Det var det som var grejen.
Så jag vände på min blekfeta röv & försökte somna om, och det gjorde jag minsann.
Kors i taket & allt annat tjofräs & lite jubel för att det gick. Det hör ju inte till vanligheterna att jag sover.

Men jag var alldeles ensam när jag klev upp. Det kändes sådär. Är det något jag ogillar så är det att vara ensam.
Ingen att prata med, ingen att mysa med. Det känns som om jag har stekt min sista strömming & blivit helt övergiven här i dystra Eslöv. Det är inte en själ som vill vakna upp här, fast på mötet igår så tyckte mannen jag talade med att det var en bra stad för barn. Ja, kanske?
Om man vill vakna upp & inse att det inte händer något alls. Men inte ens mitt barn har jag här.
Så här går jag i mina undies & strumpor, för jag behöver ju faktiskt inte vara sådär snygg eftersom jag är ensam, jag dansar lite till Timberlake & dricker mitt kaffe utan att spilla. Det är otroligt men sant.
Det är kråksång & allt det där som hör till ensamhetstidsfördriv.

Och jag har tråkigast i världen. Idag är en sådan dag då jag vill göra hundra miljoner saker, men inte kommer loss. Jag måste se mig om efter en ny lägenhet. Det börjar väl bli dags att verkligen lägga ner lite energi på det.
För jag lär ju inte bygga det där huset jag tydligen skulle bygga. Inte nu & inte går det på en vecka.
Om jag har tur så tar det inte heller åtta år som det gjort för de på Arga snickaren igår. Jag hade fått bryt.
Jag ska hämta mitt pass, för det är sådant som är bra att ha om jag idag skulle få för mig att packa väskan & åka till Maldiverna eller något. Man vet ju aldrig? Jag kan vara sådan. Men inte nu på sekunden, det var nog mer förut. Jag borde sola, för stackars folket skulle bli bländade av mig & min obefintliga solbränna.
Det finns en miljon andra saker också som borde göras.
Men jag tror jag dricker mitt kaffe här med tjockröven placerad sådär fint i soffan en stund till.
Och så lyssnar jag lite på Jumper som är så gamla att jag nästan blir rädd över att jag verkligen har levt så länge.
Men när jag såg dem så var de inte sådär gamla som de är nu. Och inte jag heller.

Skolan gick bra idag. Det var mest samma som förra gången.
Att barnen fick titta & leka lite.
Det var namnuppropning & det slår väl aldrig fel att folk inte kan uttala Alyssas namn. Hur svårt är det?
Det låter ju precis som det stavas.
Men likväl blir det alltid Alicia, Alyssia eller något annat som mest låter konstigt.
Men hon räckte upp handen i vilket fall som helst & jag blev förvånad över att hon inte rättade fröknarna.
Hon brukar vara noga med att det uttalas rätt. Det var inga som helst problem med att hon kommer själv ifrån sin förskola, det trodde jag inte heller & hon försvann så fort det blev fri lek.
En timme var inte nog för henne, nu vill hon ju inget annat än att gå till skolan varje dag.

Nu börjar det närma sig mitt helvete. Igår fick jag en försmak på hur det kommer att bli. Ett jävlans ljugeri & att han verkligen inte förstår vilka handlingar han har gjort. Ett dumspel som inte är utav denna värld.
Det måste vara hans hjärnskada. Eller bara det att han har fått öva på att spela dum så länge.
Försöka vara pedagogisk nu fungerar kanske inte riktigt.
Det skulle han ha gjort för längesedan, inte en dag innan.
Och att han säger till mig att jag är så illa tvungen att sitta där är inte riktigt sant.
Precis som om han skulle kunna tvinga mig till att sätta mig där? Nej, detta gör jag enbart för Alyssas skull.
För att hon ska slippa ljugerier & allt annat som han tyvärr orsakar.
Det ska bli intressant att höra vilket ansvar han tar. Han kommer komma med historier som han önskar vore sanna, men som inte stämme överhuvudtaget. Det där med att vilja ha henne finns inte.
Aldrig i helvetet att han skulle frivilligt ta henne. Det har inte hänt en gång att han sagt att han vill ha henne.
Helst skulle jag vilja ha alla människor med mig som vet vad han går för. Som vet vilken människa han är.


Jag hoppas att det kommer en dag då det inte bara är jag som får berätta om hans skit.
Det handlar absolut inte om att min familj & vänner står på min sida, det handlar om sanningen.
Hade jag haft fel i allt det jag berättar så tror jag nog att jag hade fått höra det.
Jag tvingar som sagt ingen till att vara på min sida. Det finns saker han har gjort mot min familj & vänner som är allt annat än okej, det kanske är dags att det också kommer fram.

Jag andas tungt, magen gör ont. Min ilska får inte synas. Mitt hat måste stoppas undan & inte visas.
Blir jag arg så måste jag komma ihåg att räkna till tio för att sedan fortsätta.
Men jag vet när jag ser honom att det kommer bli svårt. Jag kommer ha ett hjärta som dunkar i hundranittio,
jag kommer vilja kräka & helst röka ett paket cigg för att lugna nerverna. En sup innan skulle kanske vara bra?
Det är alltså såhär det är att hata någon, det är verkligen såhär det känns.
Jag trodde verkligen inte att det var möjligt.

Det finns inga ord i världen som kan förklara hur jag känner nu. Och detta är bara början.

Ibland eller ganska så ofta så har hopplösheten kommit & nypt mig hårt. Den sista tiden har varit tuff.
Jag ska inte sticka under stol med att jag emellanåt bara velat slänga in handduken & tackat för mig.
Gett upp allt som jag har kämpat så förbannat hårt för. Jag vet att jag inte är någon svag jävel som ger upp, jag behöver inte ha någon som visar mig var skåpet ska stå. För jag ställer det själv.
Och hur jävla gärna jag än skulle vilja ha min räkmacka tillbaka nu, helst för längesedan så är det här väl ett test till som jag måste utsättas för. Det var en jävla massa jag ska testas för.
Nej, jag ska väl få karatesparkas ett tag till för att överbevisa någon.
Den där meningslösheten som ibland har varit förbannat påträngande & obehaglig är inte lika stark nu.
Nu är jag mest bara arg. Arg för att jag har ryckts med i skiten, tagit det åt mig & självömkat lite.
Ja, det är okej att tycka synd om sig själv. Men bara lite. Jag har inte tyckt synd om mig själv på det viset att alla andra ska komma & klappa mig på kinden & säga -aww stackars dig. Inte alls så.
Men det är klart att jag har undrat varför jag ska behöva kämpa för så jävla mycket konstiga saker, trauman som kommer sitta kvar resten av livet. Det kunde ha varit värre tycker jag då.
Men det är väl ganska illa det här också? Äh va fan. Jag vet inte egentligen vad jag var ute efter med detta inlägget & eftersom jag inte sovit på ett dygn nu så fungerar inte hjärnan riktigt som den vill.

Eller så var det något om att den där hopplösheten sakta börjar försvinna. Nu är det mest en gnagande oro.
Jag förväntar mig alltid det värsta. Och det sägs att man bara ska ta det som det kommer. Inte förstora upp saker, eller ta ut det i förväg.

Om jag svamlar så är det för att jag var så illa tvungen att ta en Imovane. Jo, jag blev hemskickad från våningen ovanpå med sömnpiller. Och jag tror minsann de pillerna verkar snabbare ju mer utmattad du är.
Well, min sömn har ju varit riktigt usel länge. Det finns bara på en plats där jag sover som ett litet barn & det är bredvid min älskling. Där är jag tryggast i världen, som ett litet barn. Jag måste helt enkelt tanka min sömn där bredvid honom, tätt intill.
Mina ögon ser inte riktigt tangenterna & jag tror den har börjat verka ganska så snabbt idag.
Egentligen borde jag gå & slå en sjua som min morfar sa, men vågar? Det är den stora frågan.


Och så vill jag berätta för alla. Precis alla ,att jag har fått världens finast pojkvän. Det är nästan så att jag skäms för att han alltid alltid är så underbar & gör så förbannat mycket för mig. Jag gör inte så mycket tycker jag.
Vad gör jag för honom egentligen? Jag kan inte ta hand om en man låter det som, måste vara min nybörjarotur. För riktiga män har jag aldrig haft, Det är ju uppenbart nu när ja träffade honom. Han är den perfekta mannen.
Han är allt det där jag velat ha i en man. Och jag är nästan rädd att jag ska tappa bort honom.
Jag vill ha honom sådär sjukt länge att jag inte kan räkna dit. Och nej, jag må ha dåliga betyg i matte.
Men han är all rätt matematik.
Jag älskar dig mer än mest. Jag vet att du är rätt när ingenting stör mig hos dig. Det är ovanligt, men förbannat jävla underbart. Jag älskar älskar älskar dig.

Nu har den verkligen kickat in. Tjotjena & det smakar skit i munnen.
Jag får kisa med ögonen för att bokstävnerna inte ska hamna helgalet.
Så nu när jag ändå är lite top notch så lägger jag ner detta projektet. Blogga.


Och jag ser lite udda hallisar också.. Undra vilka biverkkingar dom tabletterna ger. Det kan bli en intressant historia detta.
Men fyy vad dom gav konstig smak i munnen. Vågar jag gå ut i köket & ta vatten? Åhhh!

Men godnat & kärlek till er som betyder & ni som är fina

Jag vet inte om det är så roligt längre, det här.
Det klär mig liksom inte att jämt bara skriva om tråkigheter. Det känns inte som jag.
Men just nu är det jag. Jag är tråkig & blir inte direkt roligare ju närmre jag kommer allt det jobbiga.
Det kan inte finnas en själ i världen som orkar läsa. Möjligtvis de som vill gotta sig i andras tabbar?
Kanske jag fortsätter? Kanske inte?

Den dagen jag sitter med solen i ögonen & en paraplydrink i handen lovar jag att jag ska skriva.
Annars vet i fan om det är så roligt?
Mitt lív är ju fantastiskt mörkt just nu. Inte svart. Men lite sådär äckligt grått.
Och det är svårt nog som det är att vara bra på annat håll. Att vara mer än grå alltså.
Som att vara mamma & allt det där andra.....


Men vi får väl se hur länge jag håller mig härifrån?

Nu känner jag hur trött jag börjar bli efter en ganska så vaken natt. Jag vet inte hur man kommer i säng i tid.
Jag låg ju vaken ganska länge & funderade över vad min älskii ska göra. Ute, mycket folk. Och från ingenstans så kom ordet utflykt in. Utflykt. Aldrig att jag fiskar eller går i skogen. Nej nej nej. Men det gör nog inte han heller.
Men jag hatar att inte veta vad jag ska göra. Det är plågsamt, men så länge han tycker det är kul att plåga mig så får det väl vara så.Mitt i natten dessutom. Men jag har iallafall honom att tacka för såhär lite sömn.
Jag ser fram emot att få veta vad det är. Om jag så ska behöva dra det ur honom, det klär inte honom att vara så förbannat hemlig. Jag är ingen sucker för överraskningar. Men ute? Äsch, jag ska sluta tänka på det.

Vi traskade till dagis i vanlig ordning, men det var inte så populärt att cykla i uppförsbacken idag.
Vi kunde ju ta en annan väg tyckte hon. Bara det att varenda väg innehåller uppförsbackar.
Så det var mest pipigt. Och så ramlade hon & skrapade upp sitt knä. Ljuvligt.
Nu kommer jag att sakna ihjäl mig efter henne. Min stora kärlek.
Om hon är mammig så är jag precis lika mycket Alyssig. Och med tanke på var hon ska befinna sig så gör mitt hjärta faktiskt lite ont. Jag vill inte. Men jag får ge med mig denna gången. Men bara denna.
Jag vill inte få någon kniv i ryggen när vi sitter i familjerätten. Om att jag nekar till umgänge.
Bara det att det bär mig emot att lämna bort henne när jag inte litar på människan för fem öre.
Mamma älskar dig.♥

Efter det gick jag för att ordna med jobb. Det tog inte så farligt lång tid alls, men jag vill göra något nytt.
Så jag måste springa upp där senare igen för att lämna in lite betyg & grejer.
Att man ska behöva göra det igen & igen. Sparar de inte papperna man lämnar in eller?

Nu borde jag egentligen vara på hugget & fixa allt som jag måste fixa. Men när allt bara hopar sig över en är det absolut lättare att sätta sig ner & inte utföra ett skit. Bra det där? Eller inte.

Jo & så har jag fått en ny fläkt. Nu behöver jag inte fippla med tandpetare för att den ska fungera varenda gång jag kör en Brommamamma. Fast det är ju ganska bra att ha fläkten när det ska lagas mat också, fast det händer ju inte så ofta att jag faktiskt gör det.

Dagen har gått så förbannat fort idag tycker jag. Mestadels av tiden har gått åt att ligga raklång på soffan.
Igår var det ju krogsvängen minsann & det var väl trevligt.. Men det är samma sak år efter år egentligen.
Fulla människor & ännu fler fulla människor. Ja, vad hade jag förväntat mig egentligen? Det är väl klart att det är fulla människor där. Men det finns störiga människor också. Dansgolvet bestod mest av glasskärvor & musiken kunde de lika gärna ha hämtat från dansbandskampen?! Jag ville ju inte förstöra mina snyggskor med att trampa runt i glas & Sandra började blöda som tusan på sin tå så att hon fick plåstras om.
Jag drack inte ens för mina biljetter älski pratade i gåtor. Men det var trevligt att få se Sarisen ute förstås.
Fast som alltid så försvinner folk & jag kan tycka att det är lite trevligare att vara på någon hemmafest.
Och som alltid säger jag, jag ska inte gå på fler krogsvängar. Jag nöjer mig med att jag faktiskt hade den snyggaste frisyren, de hetaste skorna & victoria secrets läppar.

Vi kom hem fantastiskt tidigt ändå tyckte jag. Laddade med en resorb för att inte känna av de få ciderna jag drack igår. Jag vaknade ganska så pigg & det är så förbannat wonderful. VDE är fint skit.
Månki ringde & undrade vad han skulle göra eftersom han hade fått in champangeglas i foten.
Jag sa akuten eftersom det fortfarande inte slutat blöda.
Här pratar vi om att ha gått på dansgolvet i sina converse & fått upp ett glas i foten ändå. Skitställe.
För denna vårdcentralen är ju inte riktigt rätt ställe för sådant. Och nog fick han åka in till akuten stackaren.
Jag tycker synd om honom. Jag har fortfarande inte hört något om hur röntgen gått. Men antagligen får dem ju skära upp foten. Men jag hoppas det går bra lillebroren.
Det är med andra ord inte bra att gå ut?

Barnen var med mamma på marknaden för att åka karuseller. Jag är inte så intresserad av att gå på marknader, det är samma skit där också år efter år.
Så det blev lugnt här hemma fram till halv tolv. Sen var det full rulle på de små liven.
Lite svårigheter har de nog allt med att lyssna & göra som vi säger, men annars är de fantastiskt söta.

Nu är jag trött igen & jag funderar helt ärligt på att gå & lägga mig. Se en film & sakna min älsk.
För jag saknar honom faktiskt redan. Och det är jobbigt att vara utan.

Nu imorse så har jag tagit tag i saken & ringt ett livsviktigt samtal.
Men de skulle återkomma på måndag för att gå igenom allt.
Jag vill inte vänta till måndag. Denna förbannade väntan.
Mer om det i min låsta blogg, när jag orkat fixa det!

Senare ska vi till skolan. Alyssa ska få äta lunch där idag. Det är tredje & sista gången vi går dit innan skolstart.
Det är stort för henne. Stort för mig. Hon är inte så liten längre.

Nu får jag väl se till att få på mig ansiktet. Jag ser ut som fan & vi ska inte tala om min allergi idag.
Mina ögon rinner & rinner. Det är galet mycket pollen idag.

Jag har ikväll räddat vintern lite. Det blir Lady Gaga i november med svägerskan. Det kan ju vara en upplevelse.
En klass för sig som vi sa back then när vi pratade om Pavarotti. Man pratar tydligen om honom i Stockholm.
Jag jublar kanske inte över platserna vi fick, men det ska väl vara bättre än ingenting.
Och eftersom jag gillar den där känslan av att gå på konserter så gör jag det mer än gärna även om jag inte direkt är hennes största fan, snarare är låtarna sönderspelade av dagens barn.
Det är inga barnvisor som spelas här inte, nej nej.
Roligt var också att jag & Erika beställde samtidigt & vi lyckades få in platserna bredvid varandra.
Så det blir födelsedagsfirande med lite vuxendricka & fint sällskap.
Det måste ändå vara dagens bästa.




Jag kan inte låta bli att svara på mailen jag får ifrån Alyssas pappa. Han skriver så obotligt dumt att jag nästan blir mörkrädd mitt på ljusa dagen. Och inte har han speciellt stor koll heller.
•Vistas barnet mindre än hälften av tiden hos en förälder, till exempel 33 %, är det fråga om umgänge.
Det är barnet som har umgängesrätt. Barnets umgänge med den förälder som barnet inte bor med ska     utformas efter det enskilda barnets behov. Föräldrar kan därför komma överens om andra tidpunkter för umgänge än det traditionella fredag till söndag umgänget varannan vecka. (taget ifrån famratt.com)
Det handlar alltså inte egentligen om vad han anser är rätt eller inte, utan det ska hela tiden utgå ifrån barnets behov. Och eftersom han verkligen inte kan uppfylla hennes behov så undrar jag egentligen hur det ska gå till.
Jag vill inte att någon annan ska behöva "passa" mitt barn som en förbannad barnvakt.
Jag vet att Alyssa inte heller tycker om att någon annan som hon inte känner ska ta hand om henne.
Att inte bara kunna se till hennes bästa om hon nu är allt han har som han uttrycker sig, är konstigt?
Vad gör han för henne då?.. Om det hade varit jag som uttryckte mig så så hade jag gjort precis allt för henne.
Jag hade kämpat för att göra henne glad. Sedan den dagen han "trillade" ut så har han knappast sett till hennes bästa, han har inte gjort något för att förbättra sin egen situation heller.
Det sista mailet var jag tvungen att låta bli att svara på. Jag fick räkna till tio & bara trycka bort mailen för jag skulle kunna vräka ur mig de mest obscena orden i världshistorien där.
Jag får reda ut det imorgon. Som för övrigt är sista gången jag går dit.
Det kommer aldrig finnas något samarbete mellan oss hur som helst, det är inte ens lönt att slösa tid på det.

Nu ska jag sitta här i min ensamhet & ladda inför imorgon. Det är inte sådär superkul att gå dit själv.
Jag ska gå dit med bara dåliga tankar som jag inte ens kan dela med mig av till någon.
Och hur mycket folk säger att det bara är att skita i så är det faktiskt inte så enkelt.
Hur kan man egentligen må bra utav att behöva utstå ett sådant bråk? Något som aldrig verkar ta slut & tär på mig sådär förbannat mycket att hela jag blir negativiserad. Finns det ordet? om inte annat så finns det nu.
Jag behöver så mycket mer som är bra just nu. Men det verkar inte vara så enkelt att få det.
För alla planer har ju raserats. Och jag vet inte riktigt var jag ska börja om?

Jag får vara glad att jag håller mig flytande. Att det finns några få happy hours emellanåt.

Vi har solen i ögonen & nu jävlar ska jag få en bränna på min fetbleka kropp.
Eller?

Jag & Alyssa var duktiga imorse & vaknade tidigt. En timme innan vi skulle vara på dagis så var vi redo att gå.
Jag hade fått mitt kaffe & hon sin frukost. Vi hann till & med våga hennes hår & spela wii. Men sen så vi gick.
Vi gick till lekplatsen nere i trollsjön & lekte lite innan vi fortsatte till dagis.
Det var ganska så äckligt väder, sådär åskigt & läskigt fuktigt. Nog för att det är en bättre temperatur än vad det har varit på väldigt länge men jag undrar var tusan solen är? Ingen sommar utan sol.
Jag kommer för evigt vara blek, men med skoskav.

Annars har jag mest gjort så lite som möjligt fast det har tagit lång tid. Min muffla gör ont ännu.
Det var ju ett jävla helvete, men vi ska ju inte prata om smärtan som kom igår när jag hade gått & lagt mig.
Jag måste säga att det var minst sagt en udda smärta. Men jag orkade inte kliva upp för att bota smärtan.

Mest sitter jag här & funderar på hur jag ska göra med allt? Jag tvekar fram & tillbaka om en ganska så stor sak.
Tror jag att det verkligen kommer att fungera i längden? Absolut inte såhär iallafall.
Vad förväntar jag mig egentligen? Hur mycket vill jag? Ska jag låta det vara & låta tiden utvisa eller ska jag fatta några beslut nu, redan? Äsch, jag vet inte.. Jag vet ju någorlunda hur jag vill ha det.
Det gäller ju faktiskt att besluta sig innan det är försent.

I know I'll be fine.

Nu ska jag fortsätta fundera lite. Så jag kan utveckla mina tankar lite bättre senare.
Och så får jag väl klippa den förbannade gräsmattan. Jag blundar ju varenda gång jag går ut.
Fast först ännu mer nässpray & tablett, för idag mina vänner är det läskigt med min allergi.

Tjofräs vad mufflan gör ont. Och idag råkar det vara vackert väder.
Kombination operation & vackert väder är inte sådär jättespännande.
Min trötthet slår allt med hästlängder så jag orkar ju inte ens gå ut.
Inte nu, men jag måste ner till stora staden för att inhandla ett turkost nagellack.
Något måste man ju faktiskt belöna sig med när jag har varit sådär duktig & visat mufflan för okända män.
Och för tillfället så känns det som att ett nagellack räcker.
Fick ju massor med läppgrejsimojs långväga ifrån så det behöver jag ju inte köpa.
Jag missbrukar mitt nya victoria secret lipgloss med mintsmak. Och det är så jävla favorit nu.
Så varenda gång jag har slickat upp det, ja det är ganska så gott att slicka i sig så tänker jag på den otroligt fina kvinna som skickade det. Usch, det lät snuskigt. Men det var inte alls så jag tänkte.

Jag har försökt att städa undan lite, det är helt otroligt hur stökigt det kan bli.
Och som alla vet är jag allergisk mot stök, jag får spysjuka & blir nervös.
Men av någon konstig anledning så fastnar jag jämt här. Så jag skiter i vilket idag.

Och jag har kollat på lägenheter också. Det är ju jävelen vad det inte ska finnas några.
Jag flyttar snart ändå. Får tälta eller något. För de lägenheter som fanns är i samma förbannade hus som den människa jag hatar mest av allt bor i. Och det går riktigt fetbort.
Så om någon har ett tält så kan ni kanske sälja det till mig? Bara det går in en diskmaskin & säng.

Dagen har spenderats med Ann & lillfisen. Jag har ju inte sett dem på väldigt länge känns det som & jag får ju bebisabstinens. Lillkillen har ju nästan blivit stor.
Vi var ner till den stora staden & fixade lite. Jag tycker tiden har gått fort idag, men så är det väl när man har kul?

Alyssa skulle komma hem runt sju så vi gick sådär lagom för att hinna handla lite innan.
Men vem kommer där? Jo, min stora flicka & hon ser ju oss långt bort & cyklar snabbare än snabbast.
Vad gör hennes pappa? Jo, han bara vänder om, lägger i en annan växel på sin brumbrum & kör iväg.
WHAT? Han skiter i att säga hejdå till sitt barn, han har inte kuk stor nog för att möta mig öga mot öga.
Jag blev fly förbannad. Vem fan i hela jävla helvetet är det som gör fel? Nu har han bevisat vad han går för.
Ungefär ingenting. Han säger sig kämpa för sitt barn & ska verka vara så förbannat bra när andra ser.
Men i verkligheten är han den största förloraren av alla.
Man gör bara inte så. Det finns inte i min värld. Men detta är ju absolut något att ta upp.
Nu samlar jag allt jag har för en riktig avkräkning.


Imorgon är det dags för min operation. Jag känner mig ganska så nervös.
Jag ska ligga där inför en långhårig man & bita mig i kinden & se upp i taket.
Där ska jag sitta & vänta i min ensamhet utan någon som håller min hand. Så förbannat jobbigt.
Men men. Jag skulle nog egentligen behöva bli nedsövd men jag får väl nöja mig med lokalbedövning.
Jag kommer dö..

Det är mysigt att vakna & mår som en sopa. Herrejisses vad jag inte kan svälja utan att det känns som om jag har sandpapper i halsen. Men jag fick iallafall vakna bredvid min älskling.
Och det är ju fantastiskt jävla skönt att få göra. Nog enda gångerna jag sover sådär skönt också.

Igår var det mycket. Sara kom över på lite kaffe & alldeles för många cigg. Men det är fint att få träffa henne ibland. Även om det inte är så ofta som vi egentligen borde träffas. Vi har mycket båda två nu.
Och det verkar som vi båda har lite otur för tillfället. Alltid något som ska hända.
Jag hoppas iallafall att hon får lite lugn & ro snart så att vi får se henne lite tjock!!
Alyssa vill ju ha många bebisar runt sig som hon kan ta hand om.
Och kanske lite jag också förstås, men det vågar jag inte säga.
Jag hoppas iallafall att det går bra med farfaren, så bra som det kan gå.
Vi tänker på er. Hela tiden & håller tummarna!

Vi packade ner oss & tog tåget till Helsingborg. På väg till Lund så bestämmer jag & Alyssa oss för att ta en chailatte som vi alltid gör när vi kommer till Lund. Väntan på tåget blir mindre tråkig då.
Iallafall så sitter Ally & pratar om den här chailatten. Man kan säga tjejlatte också mamma & om jag vill så kan jag väl få säga tjejpatte. Mitt emot oss sitter där några unga killar & de tittar på Ally & sedan på mig för att bryta ut i ett skratt. Jag kunde inte heller hålla mig från att skratta. Det är alltid något tokigt hon säger när vi sitter på tåget, det slår aldrig fel. Inte för att hon vet vad tjejpatte är för något, men alla andra vet ju.
Jag kan inte göra annat än att skratta åt henne.


Nu sitter jag här med en sovande älskling & ett badande barn. Jag känner mig riktigt usel & skulle helst vilja bli uppassad hela dagen & matad med laxplanka & godis. Kanske inte samtidigt.
Lite massage & kli på ryggen skulle också sitta fint. Men det är ju jag som sköter det här!

Och jag måste erkänna att det är förbannat skönt att slippa ringandet också. Alyssa vill inte heller ringa fast att jag har frågat en sisådär tusen gånger. Hon vill inte prata om honom heller.
Så hur ska det gå med de fina uppgifterna jag har fått? Hon bara fnyser.
Jag tänker inte tvinga henne.

Nu känner jag mig totalt jävla överkörd. Jag har inte ens hunnit äta frukost idag & jag har inte hunnit med det jag borde ha gjort här hemma. Helt förbannat galet.
Nu skulle jag helst vilja lägga mig ner för att ta en sådan där powernap som det så fint heter, fast jag skulle vilja sova bort hela dagen nu. Det skulle vara fett nice.
Jag blir jagad av en viss person som verkligen inte fattar att jag inte vill prata. Men ändå ringer det & ringer, gång efter gång & jag är sjukligt nära ett utbrott. Vilket ord i meningen är det han inte förstår egentligen?

Nej nu ska vi börja fixa så att vi kan åka. Lite sent sådär, men bättre sent än aldrig eller hur var det?

Och jag skulle behöva ha en flaska vin. Bara för att. Kanske för att det är en vacker valborg idag med regn & allt vad det nu innebär, eller för att jag skulle tycka det var fint att somna.

Nu ska vi gå. Tack hej.

Jag vaknade lagom tills alarmet egentligen skulle tjuta utav bara fan. För att vara exakt 06.12. Jag vann igen.
Jag hann före det förbannade alarmet. Men jag skulle inte kliva upp. Det var det som var grejen.
Så jag vände på min blekfeta röv & försökte somna om, och det gjorde jag minsann.
Kors i taket & allt annat tjofräs & lite jubel för att det gick. Det hör ju inte till vanligheterna att jag sover.

Men jag var alldeles ensam när jag klev upp. Det kändes sådär. Är det något jag ogillar så är det att vara ensam.
Ingen att prata med, ingen att mysa med. Det känns som om jag har stekt min sista strömming & blivit helt övergiven här i dystra Eslöv. Det är inte en själ som vill vakna upp här, fast på mötet igår så tyckte mannen jag talade med att det var en bra stad för barn. Ja, kanske?
Om man vill vakna upp & inse att det inte händer något alls. Men inte ens mitt barn har jag här.
Så här går jag i mina undies & strumpor, för jag behöver ju faktiskt inte vara sådär snygg eftersom jag är ensam, jag dansar lite till Timberlake & dricker mitt kaffe utan att spilla. Det är otroligt men sant.
Det är kråksång & allt det där som hör till ensamhetstidsfördriv.

Och jag har tråkigast i världen. Idag är en sådan dag då jag vill göra hundra miljoner saker, men inte kommer loss. Jag måste se mig om efter en ny lägenhet. Det börjar väl bli dags att verkligen lägga ner lite energi på det.
För jag lär ju inte bygga det där huset jag tydligen skulle bygga. Inte nu & inte går det på en vecka.
Om jag har tur så tar det inte heller åtta år som det gjort för de på Arga snickaren igår. Jag hade fått bryt.
Jag ska hämta mitt pass, för det är sådant som är bra att ha om jag idag skulle få för mig att packa väskan & åka till Maldiverna eller något. Man vet ju aldrig? Jag kan vara sådan. Men inte nu på sekunden, det var nog mer förut. Jag borde sola, för stackars folket skulle bli bländade av mig & min obefintliga solbränna.
Det finns en miljon andra saker också som borde göras.
Men jag tror jag dricker mitt kaffe här med tjockröven placerad sådär fint i soffan en stund till.
Och så lyssnar jag lite på Jumper som är så gamla att jag nästan blir rädd över att jag verkligen har levt så länge.
Men när jag såg dem så var de inte sådär gamla som de är nu. Och inte jag heller.

Skolan gick bra idag. Det var mest samma som förra gången.
Att barnen fick titta & leka lite.
Det var namnuppropning & det slår väl aldrig fel att folk inte kan uttala Alyssas namn. Hur svårt är det?
Det låter ju precis som det stavas.
Men likväl blir det alltid Alicia, Alyssia eller något annat som mest låter konstigt.
Men hon räckte upp handen i vilket fall som helst & jag blev förvånad över att hon inte rättade fröknarna.
Hon brukar vara noga med att det uttalas rätt. Det var inga som helst problem med att hon kommer själv ifrån sin förskola, det trodde jag inte heller & hon försvann så fort det blev fri lek.
En timme var inte nog för henne, nu vill hon ju inget annat än att gå till skolan varje dag.

Nu börjar det närma sig mitt helvete. Igår fick jag en försmak på hur det kommer att bli. Ett jävlans ljugeri & att han verkligen inte förstår vilka handlingar han har gjort. Ett dumspel som inte är utav denna värld.
Det måste vara hans hjärnskada. Eller bara det att han har fått öva på att spela dum så länge.
Försöka vara pedagogisk nu fungerar kanske inte riktigt.
Det skulle han ha gjort för längesedan, inte en dag innan.
Och att han säger till mig att jag är så illa tvungen att sitta där är inte riktigt sant.
Precis som om han skulle kunna tvinga mig till att sätta mig där? Nej, detta gör jag enbart för Alyssas skull.
För att hon ska slippa ljugerier & allt annat som han tyvärr orsakar.
Det ska bli intressant att höra vilket ansvar han tar. Han kommer komma med historier som han önskar vore sanna, men som inte stämme överhuvudtaget. Det där med att vilja ha henne finns inte.
Aldrig i helvetet att han skulle frivilligt ta henne. Det har inte hänt en gång att han sagt att han vill ha henne.
Helst skulle jag vilja ha alla människor med mig som vet vad han går för. Som vet vilken människa han är.


Jag hoppas att det kommer en dag då det inte bara är jag som får berätta om hans skit.
Det handlar absolut inte om att min familj & vänner står på min sida, det handlar om sanningen.
Hade jag haft fel i allt det jag berättar så tror jag nog att jag hade fått höra det.
Jag tvingar som sagt ingen till att vara på min sida. Det finns saker han har gjort mot min familj & vänner som är allt annat än okej, det kanske är dags att det också kommer fram.

Jag andas tungt, magen gör ont. Min ilska får inte synas. Mitt hat måste stoppas undan & inte visas.
Blir jag arg så måste jag komma ihåg att räkna till tio för att sedan fortsätta.
Men jag vet när jag ser honom att det kommer bli svårt. Jag kommer ha ett hjärta som dunkar i hundranittio,
jag kommer vilja kräka & helst röka ett paket cigg för att lugna nerverna. En sup innan skulle kanske vara bra?
Det är alltså såhär det är att hata någon, det är verkligen såhär det känns.
Jag trodde verkligen inte att det var möjligt.

Det finns inga ord i världen som kan förklara hur jag känner nu. Och detta är bara början.

Ibland eller ganska så ofta så har hopplösheten kommit & nypt mig hårt. Den sista tiden har varit tuff.
Jag ska inte sticka under stol med att jag emellanåt bara velat slänga in handduken & tackat för mig.
Gett upp allt som jag har kämpat så förbannat hårt för. Jag vet att jag inte är någon svag jävel som ger upp, jag behöver inte ha någon som visar mig var skåpet ska stå. För jag ställer det själv.
Och hur jävla gärna jag än skulle vilja ha min räkmacka tillbaka nu, helst för längesedan så är det här väl ett test till som jag måste utsättas för. Det var en jävla massa jag ska testas för.
Nej, jag ska väl få karatesparkas ett tag till för att överbevisa någon.
Den där meningslösheten som ibland har varit förbannat påträngande & obehaglig är inte lika stark nu.
Nu är jag mest bara arg. Arg för att jag har ryckts med i skiten, tagit det åt mig & självömkat lite.
Ja, det är okej att tycka synd om sig själv. Men bara lite. Jag har inte tyckt synd om mig själv på det viset att alla andra ska komma & klappa mig på kinden & säga -aww stackars dig. Inte alls så.
Men det är klart att jag har undrat varför jag ska behöva kämpa för så jävla mycket konstiga saker, trauman som kommer sitta kvar resten av livet. Det kunde ha varit värre tycker jag då.
Men det är väl ganska illa det här också? Äh va fan. Jag vet inte egentligen vad jag var ute efter med detta inlägget & eftersom jag inte sovit på ett dygn nu så fungerar inte hjärnan riktigt som den vill.

Eller så var det något om att den där hopplösheten sakta börjar försvinna. Nu är det mest en gnagande oro.
Jag förväntar mig alltid det värsta. Och det sägs att man bara ska ta det som det kommer. Inte förstora upp saker, eller ta ut det i förväg.

Om jag svamlar så är det för att jag var så illa tvungen att ta en Imovane. Jo, jag blev hemskickad från våningen ovanpå med sömnpiller. Och jag tror minsann de pillerna verkar snabbare ju mer utmattad du är.
Well, min sömn har ju varit riktigt usel länge. Det finns bara på en plats där jag sover som ett litet barn & det är bredvid min älskling. Där är jag tryggast i världen, som ett litet barn. Jag måste helt enkelt tanka min sömn där bredvid honom, tätt intill.
Mina ögon ser inte riktigt tangenterna & jag tror den har börjat verka ganska så snabbt idag.
Egentligen borde jag gå & slå en sjua som min morfar sa, men vågar? Det är den stora frågan.


Och så vill jag berätta för alla. Precis alla ,att jag har fått världens finast pojkvän. Det är nästan så att jag skäms för att han alltid alltid är så underbar & gör så förbannat mycket för mig. Jag gör inte så mycket tycker jag.
Vad gör jag för honom egentligen? Jag kan inte ta hand om en man låter det som, måste vara min nybörjarotur. För riktiga män har jag aldrig haft, Det är ju uppenbart nu när ja träffade honom. Han är den perfekta mannen.
Han är allt det där jag velat ha i en man. Och jag är nästan rädd att jag ska tappa bort honom.
Jag vill ha honom sådär sjukt länge att jag inte kan räkna dit. Och nej, jag må ha dåliga betyg i matte.
Men han är all rätt matematik.
Jag älskar dig mer än mest. Jag vet att du är rätt när ingenting stör mig hos dig. Det är ovanligt, men förbannat jävla underbart. Jag älskar älskar älskar dig.

Nu har den verkligen kickat in. Tjotjena & det smakar skit i munnen.
Jag får kisa med ögonen för att bokstävnerna inte ska hamna helgalet.
Så nu när jag ändå är lite top notch så lägger jag ner detta projektet. Blogga.


Och jag ser lite udda hallisar också.. Undra vilka biverkkingar dom tabletterna ger. Det kan bli en intressant historia detta.
Men fyy vad dom gav konstig smak i munnen. Vågar jag gå ut i köket & ta vatten? Åhhh!

Men godnat & kärlek till er som betyder & ni som är fina

Jag vet inte om det är så roligt längre, det här.
Det klär mig liksom inte att jämt bara skriva om tråkigheter. Det känns inte som jag.
Men just nu är det jag. Jag är tråkig & blir inte direkt roligare ju närmre jag kommer allt det jobbiga.
Det kan inte finnas en själ i världen som orkar läsa. Möjligtvis de som vill gotta sig i andras tabbar?
Kanske jag fortsätter? Kanske inte?

Den dagen jag sitter med solen i ögonen & en paraplydrink i handen lovar jag att jag ska skriva.
Annars vet i fan om det är så roligt?
Mitt lív är ju fantastiskt mörkt just nu. Inte svart. Men lite sådär äckligt grått.
Och det är svårt nog som det är att vara bra på annat håll. Att vara mer än grå alltså.
Som att vara mamma & allt det där andra.....


Men vi får väl se hur länge jag håller mig härifrån?

Nu känner jag hur trött jag börjar bli efter en ganska så vaken natt. Jag vet inte hur man kommer i säng i tid.
Jag låg ju vaken ganska länge & funderade över vad min älskii ska göra. Ute, mycket folk. Och från ingenstans så kom ordet utflykt in. Utflykt. Aldrig att jag fiskar eller går i skogen. Nej nej nej. Men det gör nog inte han heller.
Men jag hatar att inte veta vad jag ska göra. Det är plågsamt, men så länge han tycker det är kul att plåga mig så får det väl vara så.Mitt i natten dessutom. Men jag har iallafall honom att tacka för såhär lite sömn.
Jag ser fram emot att få veta vad det är. Om jag så ska behöva dra det ur honom, det klär inte honom att vara så förbannat hemlig. Jag är ingen sucker för överraskningar. Men ute? Äsch, jag ska sluta tänka på det.

Vi traskade till dagis i vanlig ordning, men det var inte så populärt att cykla i uppförsbacken idag.
Vi kunde ju ta en annan väg tyckte hon. Bara det att varenda väg innehåller uppförsbackar.
Så det var mest pipigt. Och så ramlade hon & skrapade upp sitt knä. Ljuvligt.
Nu kommer jag att sakna ihjäl mig efter henne. Min stora kärlek.
Om hon är mammig så är jag precis lika mycket Alyssig. Och med tanke på var hon ska befinna sig så gör mitt hjärta faktiskt lite ont. Jag vill inte. Men jag får ge med mig denna gången. Men bara denna.
Jag vill inte få någon kniv i ryggen när vi sitter i familjerätten. Om att jag nekar till umgänge.
Bara det att det bär mig emot att lämna bort henne när jag inte litar på människan för fem öre.
Mamma älskar dig.♥

Efter det gick jag för att ordna med jobb. Det tog inte så farligt lång tid alls, men jag vill göra något nytt.
Så jag måste springa upp där senare igen för att lämna in lite betyg & grejer.
Att man ska behöva göra det igen & igen. Sparar de inte papperna man lämnar in eller?

Nu borde jag egentligen vara på hugget & fixa allt som jag måste fixa. Men när allt bara hopar sig över en är det absolut lättare att sätta sig ner & inte utföra ett skit. Bra det där? Eller inte.

Jo & så har jag fått en ny fläkt. Nu behöver jag inte fippla med tandpetare för att den ska fungera varenda gång jag kör en Brommamamma. Fast det är ju ganska bra att ha fläkten när det ska lagas mat också, fast det händer ju inte så ofta att jag faktiskt gör det.