Ceejvlas

Jag har verkligen inte kunnat sova inatt.
Mest för att min borrade fot har smärtat utav bara helvete & jag
såklart hela tiden har lyckats slå till den.
Jag har känt träningsvärken komma smygandes & dom där stretövningarna
gjorde mig iallafall inte vigare nu, utan mera orörlig.
Men jag gillar nog ändå träningsvärk. Det är lite halvmysigt att
vara sjukt mör i kroppen & röra sig som en 86åring med parkinson.
Så inatt har jag mest bara legat & stirrat i taket, funderat lite & varit jävligt tyst.
Hade varit trevligt att ligga vaken om man hade haft någon att
prata med, diskutera livet & allt sånt där onödigt tjofräs.

Jag har tänkt en hel jävla del på hur jag lyckas
gå på nit efter nit, men ändå har det knappt berört mig.
Är jag känslokall eller har jag vetat från första början att det
ska bli så?
Förväntar jag mig att inget slut har ett lyckligt slut?

Det är många gånger jag har sagt att vissa saker kommer sluta illa

& se.. Det har det gjort.

Inte för min del, för jag har ju redan förutspått det, men för andra.

Är det kanske mitt fel för att jag inte låter någon komma ner på djupet?

Är det jag som driver allting till att sluta illa?!
Jag har ju fått det påtalat för mig, att allting är mitt fel.
Provocerar jag fram något hos vissa som gör att det är dom som far illa..
Trots att det är deras eget fel.
Jag skiter i vilket, men det är konstigt hur oberörd jag kan vara.
Lite sorgligt också.
Jag vet inte vad jag ska tro om detta? Vart det kommer att ta mig..
Men jag märker redan en förändring, jag är inte dum.
Och jag visste om det hela tiden, att jag aldrig någonsin betydde.
Jag vill bara höra det sägas, en gång för alla.
Jag ska vara tyst, inte säga ett ord.. Vi kan ta det från här då!

Yey! Annars är jag ju jävligt bra!
Att vara so fucking happy är bara så undebart nice.
Jag gillar det iallafall..