Ceejvlas

Igår eftermiddag började tjatet från min älskade dotter
om att hon ville hem till sin pappa. Jag hindrar absolut inte
henne från att åka dit eller ringa till honom.
Hon ringde & frågade om hon fick komma dit. Nej det gick inte så bra. Varför vet jag inte?
Han gör ju ingenting om dagarna, så varför det inte går har jag
faktiskt ingen förståelse för. Hon nöjde sig med svaret i ungefär
fem minuter innan hon skulle ringa igen & fråga.
Hon ringde & det blev såklart samma svar. Ingen anledning till
varför det inte gick gav han henne.
 Efter att hon ringt några gånger blev hon mer & mer sur på mig.
Det var pip & gråt.
Och jag blev nästintill tokig. Hon ringde ännu en gång, hoppet om
att få komma till sin pappa gav hon inte upp. Tjat kan löna sig.
Jag fick prata med honom. Jag är jävligt ovillig till att prata med
honom överhuvudtaget.
Jag får inte ut något av en människa som enbart tänker på sig själv &
kan kalla mig för en usel mamma & att Alyssa får men av att vara hos mig.
Personliga påhopp är inte helt okej enligt mig. 
Hon har det underbart bra här ska du veta. Om du hade brytt dig hade du
också vetat det. 

Han sa att han inte mådde så bra & att han därför inte kunde ha henne. Okej.
Det sämsta svaret i världshistorien tyckte jag & kontrade med att man är
förälder även om man mår dåligt.
Vad han svarade minns jag inte för hela min kropp skakade av irritation &
jag ville kräka på hans ord.
Se på mig. Jag har mått dåligt i över en månad, men inte kan jag lämna
bort min dotter eller skita i att ha henne. Han tycker att han har rätten att
neka henne det. Han anser att det går bra att ha henne när han själv känner
för det & det passar definitivt inte mig. Min smärta har jag fått lägga åt sidan
för att kunna vara en så bra mamma som möjligt. Jag har fått gnälla någon
annanstans än högt här hemma.
Det slutade med att Alyssa grät & var sjukt sur på mig.
Jag försökte förklara varför det inte gick, men för en liten tjej är det inte
så lätt att förstå att ens egen pappa inte är intresserad av en.
Hon ringde igen & helt plötsligt hade han spytt & mådde ännu sämre.
När jag kräker så orkar jag inte svara i telefon hundra gånger i minuten eller
sitta på facebook. Då kräker jag.
Han kunde tänka sig att hämta henne som idag. Men om han nu är sjuk är
han väl sjuk idag också? Han lät oerhört pigg när han pratade med Alyssa för
att sedan ändra sitt tonläge när jag fick luren igen. Konstigt det där.
Fejk är inte min kopp thé.
När hon väl hade ringt ännu en gång gav han med sig. Hon fick komma.
Jag undrar om det var tjatet eller om han verkligen ville ha henne?
Men han kunde inte hämta henne. Han kan aldrig hämta henne.
Det finns alltid bra anledningar för att slippa.
Det är långt.. Hmm, han går ju inte ens så vad spelar det för roll?
Att det tar en kvart att gå hit för att hämta henne är väl inte hela världen
när hans tid ändå inte går åt till något. 
Det är kallt. Det är det för resten av befolkningen också tror jag. Eller?
Man kan ta på sig vantar & mössa. Och skulle det vara riktigt snorkallt så
finns det underställ.
Det är mörkt. No shit sherlock, det finns gatlyktor.
Även om jag kanske lyser upp tillvaron är det ändå mörkt ute.
Det är snö. Ja, det är snö.
Det visste vi också. Det ser inte annorlunda ut här än vad det gör inne i stan?!
Då hade ni ju kunnat göra en snögubbe på vägen hem?

Jag blir tokig på sådant. För det är precis lika långt, kallt, snöigt, mörkt för mig som
det är för honom. Och så har han mage att fråga om inte André kan köra?
Jo, sist jag kollade så kunde han köra. Det har nog inte förändrats så där
dramatiskt mycket?.. Vad har det med saken att göra egentligen.
Det är inte hans uppgift.
Men såklart frågade Alyssa om han kunde köra henne för hon ville ju verkligen.
Så jo, vi körde henne. Alyssa var lycklig & från att ha varit sjukt sur på oss båda
började hon helt plötsligt fjäska som tusan för André. Hon har svårt att erkänna
att hon tycker om honom som fan. 

När jag lämnade henne sa han inte ens hej till mig.
Vad har jag gjort? Jag har inte tvingat henne att ringa. Jag har inte ens lust
med att lämna henne till honom alls, för jag vet inte vad som händer där eller
snarare vad som inte händer där. Till skillnad från honom så bryr jag mig om
mitt barn. Skulle jag vara i hans sits, vilket är helt otänkbart eftersom jag aldrig
skulle ens få tanken att göra en sådan sak som han gjorde.
Så skulle jag alltid vilja ha mitt barn.
Det räcker inte med att säga att mamma är dum för att hon smäller ballongerna
som funnits här sedan Alyssa fyllde år & säga att han ska köpa nya när han
aldrig gör det. Jag riktigt hatar allt det han lovar som han sedan inte håller.
Han vet inte vad som händer här. Och det är nog bättra att hålla tyst vissa gånger
för hans del.
Det gör henne bara besviken & ledsen. Och jag vet att det är mycket han har lovat
som aldrig blivit av. Varför vet jag inte? Och med saker kan man inte köpa kärlek.
Men jag får låta henne inse vissa saker själv. Jag tar inte ifrån henne det sista
som finns utav en pappabild. Jag låter henne ha den så länge hon vill.

Jag kommer från & med nu se till att om han vill ha henne & vara förälder åt henne
så ska han göra precis samma saker som jag gör. Han ska se till att hon har kläder,
inte i en påse hemifrån mig som jag har betalat. Det får han själv köpa.
Det ska vara samma för oss båda. Han får också hämta henne & lämna henne.
Han tycker det är svårt för honom. Jo tjena, jag har kryckor. Det är också ganska svårt då.
Och sedan skiter jag i om det är lättare för mig annars. Det handlar om bekvämlighet
från hans sida & jag kan erkänna att jag inte bryr mig så mycket om hans bekvämlighet
eller lathet eller vad fan det nu än må vara. Det handlar om Alyssa. Inte om honom
som det alltid såklart ska göra. Han är inte särskilt speciell eller är värd att särbehandlas.
Han får också hitta på saker med henne som vilken annan förälder som helst.
Han har redan kommit så jävla lindrigt undan att jag nästan vill ge mig själv en käftsmäll.
Men jag har helt enkelt inte orkat tjafsa.
Om han inte kan uppfylla sin sak som pappa så är det mest synd om honom.
Det går inte att säga att man inte kan ha sitt barn. Det stör mig något så in i helvete.
Men samtidigt är jag glad att jag får äran att vara med henne jämt.
För det är jag som får uppleva all kärlek & alla pussar & kramar & utveckling.
Det är jag som får se hur duktig hon är när hon lär sig skriva & läsa.
Det är jag som är med när hon tappar sina tänder & ser kärleken till andra personer.
Det är jag som skapar & uppfostrar en alldeles liten perfekt flicka trots sina utbrott
& svordomar. Det är jag som får se lyckan i hennes ögon varenda dag.. När hon lär
sig något nytt eller när hon fånar sig. Jag ser allt han inte ser.
Han missar allt. Han ser det inte. Och jag har funderat färdigt på en viktig sak nu &
jag kommer att genomföra det. För det är jag värd. Och det är Alyssa värd.