Ceejvlas

Jag skulle egentligen har intagit kuvösen för längesedan. För hela min kropp skriker efter vila.
Jobbigt va? Efter att ha varit sjukskriven så förbannat länge som jag har varit borde jag vara mer än utvilad.
Men icke. Dessutom har jag faktiskt gjort mer på en vecka än på typ tre månader.
Omställningar tröttar tydligen ut mig lite mer än vad jag trott.
Nu ligger jag iallafall i sängen. Jävligt ensam dessutom. Fy attans vad det inte är top notch.
Det suger get om jag ska vara ärlig. Ingen som ger mig värme, för här är det kallt vill jag lova.
Så jag har dragit på mig både tjocktröja & raggisar & mjukisbyxor. Det ni!
Det är inte varje dag jag tar på mig mjukisbyxor. Jag kanske har blivit mjukisfied? Det får inte hända.
Men nu är jag ju trots allt ensam & behöver värme. Det räcker inte med ett duntäcke här inte.
Permafrosten får jag leva med helt enkelt & mjukisbrallorna också. Ikväll iallafall.
Jag har tryckt i mig febernedsättande så att jag ska orka kliva upp & ta mig till jobb imorgon.
För det är en fantastisk ångest att känna att jag nog inte kommer orka. Hur ofysiskt det än är.
Jag har jobbat sjuk förut.
Men när arbetet inte är speciellt fysiskt så har jag ju tid att känna efter hur jag mår
både en eller trettionio gånger. Det ogillas deluxe.
Hellre då att inte känna något när jag jobbar eftersom det är mycket att göra & vara utslagen när jag slutat än att känna hur jag mår en hel dag för att jag bara ska finnas där & vara.
Jag får dåligt samvete när jag mår dåligt, när jag är sjuk & inte orkar göra det jag ska.
Ska jag ha det egentligen? Att baciller tagit över min kropp är väl inte mitt fel? Fast jag kan lätt se det så.
Jag borde ju vara superwoman som fixar biffen. Men som alla vet blir jag väldigt liten på jorden när jag är förkyld.
Det är värre än att föda barn & lungkollapser.
Och jag måste säga att det till & med är värre än knä som går ur led. Det är inte illa.
Det är bara supergalet. Och förkylt förstås.

Jag saknar min älskling. Mycket, massor & ännu mer.
Jag har förstått att han faktiskt är den finaste som finns & jag vill ju vara med honom alltid.
Inte bara sådär ibland. Utan jämt.
Är det för att jag är så förbannat kärlekskrank? Nej, inte alls.
Jag är faktiskt så jävla säker på att jag vill ha honom snuskigt länge.
Det trodde jag inte att man kunde känna.. ..
Älskar dig älskiipaijj.

Och nu var det dags för två täcken & lite sömn om det nu går.
Att tänka kan hålla mig vaken alldeles för länge.