Ceejvlas

Jag har försökt att underhålla mig själv nu timmarna innan. Men det känns som om det inte går så bra.
Det här med att göra nytta innan något som är livsavgörande för min framtid är med andra ord helt uteslutet.
Här ser ut som andra världskriget, inte för jag vet hur det såg ut då.
Det ligger inga lik här (det är inte jag som har lik i garderoben) men det är som om någon har släppt en bomb med leksaker & kläder. Jag är helt onintresserad av allt som heter städning just nu.
Så jag tog tag i annat istället.

Jag ringde om guldet jag sålde eftersom pengarna inte ännu har nått mitt konto. Förjävligt.
Men det var nog lite mitt fel. Men det löste sig & för pengarna ska jag minsann shoppa! För det behöver jag idag.
Inte för att jag kanske gör det idag, men jag vill ha en sådan där vågtång. Jag vet att det känns ganska så meningslöst men igår fick jag bara för mig att jag skulle ha en sådan. Och då ska jag ha en.

Jag ringde till carema för att beställa tid. Nu när jag ändå ligger i cancerrisk så kan jag lika gärna kolla allt annat också. Tanten var till en början ganska så tvär, det skulle minsann vara remiss på det.
Men jag viftade med ögonfransarna här hemma & när hon tryckte in mitt personnummer & såg vad jag hette blev hon helt tyst. Jag väntade & väntade..- Åh sa hon. Vilka vackra namn. -Jasså tycker du det, tack sa jag.
Senare kom hennes livshistoria om att hon inte hade några flickor utan bara en pojke som var tjugoett.
Hon berättade & berättade. Och mellan varven sa hon att jag hade så vackra namn & att mina föräldrar måste ha varit jättestolta över mig. Hmm, jag undrar det? Mina namn är ju fantastiskt vanliga också för den delen.
De kunde väl bara inte bestämma sig för vad jag skulle heta. Eller så hette väl någon tant i släkten det?
Men det var min bror som bestämde att jag skulle heta Josefin. Så var den historian också dragen.
Tack så jävla mycket för det bror.
Det slutade med att jag utan remiss fick en tid i juni. Tack för det, det kanske var det för mina namn?
Varenda liten prick på mig ska undersökas så är det bara.
Det är därför man alltid får sitta i kö så jädrans länge till vårdcentralerna, för att sköterskorna sitter & berättar sina livshistorier som om det vore för en gammal vän.

Nu borde jag kanske äta lite frukost. Jag känner inte för det, jag är inte hungrig.
Men det gäller att vara på topp när det ska lyssnas på skitsnack & jag är ganska så nyfiken på att höra vad han har att säga om mig. Hur kommer det sluta? Kommer jag resa mig upp & dundra ut genom dörren eller kommer jag med stilla psykning få honom att retirera?