Ceejvlas

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Hur jag ska kunna förklara min ilska.
Det hela har eskalerat så fort att jag blir helt totalt jävla slut. Jag har nått bristningsgränsen & att försöka förklara för döva öron är ju inte direkt lätt.
Man får välja att tro lögn om man vill, men jag vet sanningen & det är det enda som verkligen betyder något.
Detta lär vara ett kaffeinlägg.

Det blev fredag & jag blev jagad i vanlig ordning. Jag har börjat känna mig trakasserad.
Och när jag ger den förklaringen att mitt barn inte vill prata så får jag skit. Nej, det handlar absolut inte om att jag inte låter henne prata. Hon får prata hur mycket hon vill. Hon får ringa också om hon nu vill det.
Jag nekar inte mitt barn den kontakten om hon vill. Men jag kan absolut inte tvinga henne till att prata med någon om hon inte vill. Jag ser mitt barn må dåligt av allt ringande. Och det är alltid samma sak.
-Jag vill inte prata. Tvinga mig inte att prata med honom.
På sista tiden har hon ofta satt sig någonstans i ett hörn med händerna för öronen när jag ber henne svara.
Hon skriker att hon inte vill, att det är skitsamma. Då kan jag absolut inte tvinga henne till det.
Jag får höra att hon inte vill prata med mig heller när hon är där. Konstigt att hon gör det då.
Jag försöker be henne att ringa upp när hon vill, men hon gör det oftast inte. Jag kan inte göra mer.

Vi åkte mot Helsingborg som vi hade bestämt. Alyssa valde att följa med. Hon ville inte hem till sin pappa.
Hon ville följa med mig. Jag kan inte heller här tvinga henne att vara någonstans där hon inte vill.
Jag övertalar inte mitt barn att följa med mig, vill hon stanna hos sin pappa så får hon absolut det.
För hur mycket jag än hatar honom så behöver inte hon göra det.
Jag pratar inte om honom på ett sådant elakt sätt så att hon hör.
Här pratar vi inte om honom alls, om inte det handlar om att åka dit. Vilket är i princip aldrig.
Såklart ringde det & ringde. Och jag har tappat räkningen på hur många gånger han kan ringa.
Hon pratade med honom. Och jag vet inte hur många gånger hon upprepade att hon inte ville komma.
Att hon ville gå på tivoli. Hon sa det om & om igen men hennes pappa kontrade med att hon hade lovat.
Vadå lovat? En femåring kan lova att hon kan åka till månen också.
Hon pratade med sin farfar & samma sak var det där. Hon hade lovat & att de skulle komma & hämta henne på lördagen. Hon sa att hon skulle till tivoli.
Senare så fick jag ett sms att det skulle vara intressant att veta varför de inte fick träffa henne?
Ja & jag skulle tycka det var intressant att veta varför hon inte vill. Vad händer där? Vad får henne att inte vilja.
Ett barn som mår bra i sin pappas närvaro vill väl spendera tid där, eller hur?
De var besvikna. Jaha? Säg det då till Alyssa som själv valt det. Jag tvingar inte mitt barn fortfarande att vistas någonstans där hon inte vill.

Samtalet som kom var inte av någon bra sort. Mitt barn har tydligen ingen fri vilja. Det är ganska så sorgligt att han kan se det så. Att barn inte kan få bestämma något. Det är bättre att de mår dåligt & tvingas till saker.
Jag anser det ganska så sjukt faktiskt att säga så. Att barn inte själv kan bestämma.
Kanske att hon inte kan bestämma över vissa saker, men absolut kan hon bestämma var hon vill vara.
Här i detta hemmet så bestämmer vi faktiskt tillsammans, här är vi båda människor & har något att säga till om.
Jag sitter inte på min tron & bedriver slaveri. Eller psykisk misshandel.
Tydligen så är det jag som gör henne illa. Jag säger saker som hon ska tycka & tänka & har lurat i henne onda saker om sin pappa. Tyvärr men så är inte fallet. Mitt hat går inte över till henne. Jag behåller det så bra för mig själv & påverkar inte henne alls. Jag sitter inte & försöker traggla in dumma saker om honom som jag sitter & tragglar för att hon ska lära sig läsa. Det är skillnaden mellan honom & mig.
Jag berättar inte för mitt barn vad hon ska tycka, hon är fri till att själv skapa sig en uppfattning.
Han lovade att han hade mycket skit om mig att ta upp i familjerätten. Jag undrar nyfiket vad det kan vara.
Jag har aldrig gjort något ont i hela mitt liv. Jag har kanske på min höjd dödat en spindel.
Jag kan kalla det hot. Han har hotat mig så det räcker i sitt liv. Jag räds inte hans spel. Han kan försöka.
Men jag ligger ändå steget före.

Det hela slutade med att jag fick nog. Jag behöver inte ta hans tafatta försök till hot & så slängde jag på luren.
Jag blev förbannad. Jag har rätt till det jag också. Men han hade vittnen. Vittnen på vad undrar jag?
Han har hjälp dygnet runt sa han. Nej, det har han inte alls. Och i vilket fall som helst så har inte hans assistenter med detta att göra. Vad har han utan dem? Det är de som gör att han kan leva. Utan dem hade han varit totalt hjälplös & det är också sorgligt. Att hota med assistenterna.
Jag vet inte var han vill komma med allt detta? Och det är så tjusigt att blanda in de som absolut inte har en enda aning om sanningen. Visst får ni skylla det på mig. Jag kan inte bry mig mindre. Men jag bryr mig om mitt barn, resten skiter jag fullständigt i. Ni kan smutskasta mig hur mycket ni vill, ni kan tycka precis vad ni vill om mig.
It's like my middlefinger is stuck.
Det känns ganska så meningslöst att aldrig finnas där för att sedan dras med i någons lögner.

Att vara vuxna & dra in barn i hela kriget är inte så bra va? Att säga saker som inte rör henne är väl att inte ha så mycket att gå på? Försök att hitta något jag har gjort fel & ni kommer att få ett förbannat nobelpris.
Jag förstår att de tar till försvar. Men när det tar åt sig av något som en facebookstatus visar också på att de känner sig ganska så hotade. en facebookstatus är en facebookstatus & skulle den vara tillägnad dem så hade jag nog faktiskt skrivit det också. Jag skrattar sist.

För att visa att jag verkligen bryr mig om mitt barn så åkte vi hem igår. Hon ville träffa honom.
Så jag nekar inte. Bra va? De hämtade henne. Inga kramar ingenting. Konstigt.
Jag såg med egna ögon senare att han brutit ett avtal som han skrivit under. Det var inte bara jag som såg det.
Ett avtal som är bland det viktigaste som finns för Alyssas säkerhet. Och jag blev besviken. Jag kan också bli besviken, men mest blev jag förbannad. Jag var rosenrasande. Och hade jag varit smart så hade jag gått dit & tagit med min dotter hem. Men jag lät det vara, för hennes skull. Jag vill inte ställa till en scen.
När hon skulle hem så blev det också ett förbannat bråk. Om han nu vill ha henne så är det väl hans uppgift att hämta & lämna. Jag sa att jag inte var någon pass upp. Jag förväntas göra allt. Han var tydligen inte heller någon pass upp. Men tjena, vad gör han? Det är väl inte sådär skitsvårt att lämna sin dotter hemma?
Tydligen. Det slutade med att vi fick hämta henne. Jag vägrade gå ut så det fick faktiskt André fixa.
Och jag vet faktiskt inte hur han vill vara med om detta? Jag hade inte pallat det. Men jag är jävligt glad att jag har honom, han har gjort alldeles för mycket för mig.

Idag är det dags för att fortsätta det djävulska kriget. Och jag har tagit tag i saker nu.
Det måste snart vara över. För jag är trött, utmattad & alldeles för slutkörd för att detta ska kunna fortsätta.
Mig ska han inte få trycka ner igen. Det gjorde han så bra för flera år sedan.
När allt detta är över ska jag börja om. Någonstans där det inte finns plats för hat.