Ceejvlas

I guess it's time to grow.

Igår var det fantamej jävligt mysigt!! Synd bara att det inte varar längre.
Jag hade kunnat ha det så jämt.  Det finns för lite av dom stunderna,
det borde vara lag att det skulle vara så hela tiden. Jag hade iallafall inte tröttnat på det.
Jag får leva på igår ett bra tag nu..

Denna dagen är rätt prövande och svår. Det är mycket tankar som far runt.
Jag hoppas verkligen att allt det motiga försvinner, men jag kommer nog ändå sitta och fundera.
Om och om igen, tusen gånger tills väntan är över.

Och jag blir så jävla förbannad när någon annan ska leva genom mig, när mina kompisar ska vara hans.
När han blir sur för att jag inte bjuder med honom när jag är ledig.
Vad fan ska han göra med mig o mina polare?! Precis som om det skulle finnas en enda anledning till varför?
Jag blir förbannad över att det är jag som får ta all hans skit, att det är mitt fel att han är ensam.
Jag trodde att telefonen var en uppfinning som var till för att användas.. Varför gör han inte det då?
Varför ringer han inte sina egna kompisar?! Varför hittar inte han på saker?...
Nee för det är så mycket lättare att skylla allt på mig. Som om jag vore någon som skulle bry mig.
Jag orkar inte mer sånt här. Att min telefon går het enbart på samtal från honom, som ändå inte besvaras.
Det är förjävligt att jag ska behöva stå till svars för vad jag gör, att jag ska behöva svara på när jag kommer hem.
Det blir aldrig några svar, det blir att jag kniper igen och låter all jävla aggression stanna inombords.
Jag kan inte tycka synd om en människa som gör sig själv en stor fet otjänst genom att vara skitelak mot mig.
Det är verkligen så nu att jag hatar honom med hela mitt hjärta.
Jag kan inte se att han har några goda sidor att hänga fast vid. Jag skulle aldrig någonsin utsätta mig själv för att stanna.
Det är dags att växa upp och ta tag i sitt liv och inte försöka leva genom mig.
Jag har mitt liv nu, jag har min framtid, mina kompisar, mitt jobb. Det räcker.
Varför skulle jag vilja ha någon i mitt liv som bara sprider negativ energi och gör mig så rosenrasande
att jag knappt finner orden.
Jag försöker vara rättvis och inte säga dumma saker. Jag har inte sagt någonting annat än sanningen.
Det är inte jag som har barnsliga fasoner för mig., Det är han som klankar ner på mig och inte tvärtom.
Hur mycket han är försöker så står jag stadigt på mina två.
Jag har aldrig stått så stadigt, inte ett ord av vad han säger stannar kvar..
Min styrka kommer han aldrig någonsin att rå över, han kommer aldrig någonsin kunna bryta ner mig och tro att jag
är värdelös.
För jag är så jävla mycket bättre än honom och jag har ett så jävla mycket bättre liv än vad han har.


Fan vad jag längtar efter att få komma bort.
Att kunna andas i takt igen. Att kunna få den friden jag vill ha.


Hoppas det går bra för pojkarna?! .. hehe