Ceejvlas

Att man kan sitta rakt upp & ner & bara börja stortjuta
är konstigt.
Jag vet inte varifrån det kom, vad jag är bölig över eller varför?
Men mina ögon är som en stor bråkig, oefterlängtad störtskur
från intet.
Det är sådana man söker skydd ifrån. Något man försöker undvika.

imorgon kommer jag undra varför. Ställa mig frågande mitt beteende.
Idag behövde jag tydligen landa.
Tydligen kan man inte trippa på rosa moln alltjämt.
Jag har gjort det länge nu. Det var så dags att uppleva det riktiga
livet. Det som skaver & är oönskat.
Jag känner mig omotiverad & svag. Ensam & minst.
Inte som annars starkast & superbäst.
Idag känner jag mig ospeciell & minst sagt oomtyckt.

För mig känns det fel att gråta, som att förlora.

Man tappar greppet & faller liksom handlöst.

Utan någon mening.

Jag gråter inte. Men det gör jag.