Ceejvlas

Det är inte bara jag som kan konsten att gnälla.
Jag gnäller om obetydliga saker för det mesta, för att det är kul.
För att jag inte har något bättre för mig.
Men igår så fick jag höra på R's gnäll.
Det var lite spänt mellan oss från början. Jag hade inte gjort något fel.
Men jag var väl den bästa att slänga allt på.
För det är så man gör med mig, man slänger skiten här.
Senare efter lite ursäkter & så från hans sida så kom det fram till
att det såklart inte var mitt fel.
Hur skulle det kunna vara det?!
Det är ju knappast mitt fel att inte han har någon.
Han gnällde om tjejer som bara playar & som aldrig vill ha något seriöst.
Jag förstår att det måste vara tråkigt, att man ser sig själv som usel.
Men det kan man göra i ett förhållande också.
Jag ser hellre att man lever ensam än i ett skitkasst förhållande.

Det är väl kanske inte alltid enkelt att peppa sig själv när man lever ensam,

jag tror inte vi är skapta för att leva ensam hela livet.

Jag tror inte heller på livslång kärlek. Även om det skulle vara det optimala.

Att när man väl har hittat någon så ska det vara länge, man ska inte behöva

söka efter någon senare.

För det är sant, ju äldre man blir desto svårare är det att hitta någon som passar en.

Men av egen erfarenhet hade jag nog velat blistarkare långt innan, än på äldre dagar!

Jag hade nog hellre levt ensam än i det för det mesta dåliga förhållande jag levde i.

Där mina behov aldrig sågs, där jag drog det tyngsta lasset, där jag blev åsidosatt

& nertryckt.

Jag kunde inte ens gå & fika med mina vänner utan att det ringde.

Att prata med andra killar var uteslutet. Därav krympte också min vänskapskrets rejält.

Mina vänner var överlag killar.

Jag förstår R som aldrig har haft ett seriöst förhållande att han blri frustrerad &

tror att alla felen ligger hos en själv.

Många kanske ligger hos honom eftersom han så desperat vill ha någon.

Men det här med att man inte ska söka efter någon stämmer. När man minst anar hittar man någon.
Att han jämförde mig  med sig själv var kanske inte heller det bästa.
Han sa att jag alltid hade haft många på kö & att jag aldrig behövde vara utan någon.
Jag var ju både attraktiv & söt & klok & tjofadderittan.
Jag håller inte med. Inte alls faktiskt.
För man tar ju inte första bästa även om man är trött på att vara ensam.
Det är väl skitsamma om dom tycker man är snygg... Är det det enda man ska vara då?
Något uppvisningsobjekt?

Jag har råkar ut både för det ena & det andra sedan jag blev fri.
En var villig att flytta hit.. och då hade vi setts.. Noll gånger.
Det kallar jag desperat. Då var jag den första & bästa.
Det finns många exempel, men hur många var intressanta för mig?
Ingen.
För jag letade inte efter att ha någon att dela allt med. Och hur trött jag än var på att vara ensam
så tog jag inte första bästa.
Han blev nog aningens besviken på mig för att jag inte drog alla dessa klyschor
om att han visst var fin & skulle hitta någon.
Det kan någon annan säga. Det är så alla säger ju.
Jag vet inte riktigt varför människor så desperat behöver närhet?
Jag behöver också det, det är inte det jag menar.
Men varför kan man bli så nedstämd & gnällig över att man inte har någon?
Är det för alla andra har det? Eller är det för att man verkligen vill dela allt med någon?

Jag vet hur jag själv var.
Man vill ha någon att prata med, någon att ringa till när någonting hänt. Bra eller dåligt.
Man vill ha någon att vänta på, någon att äta middag med, någon att sova bredvid,
man vill veta att det finns någon som bryr sig & som känner en utan & innan.
Man vill ha någon som ger respons, jag vet hur tråkigt det är att prata med sig själv.
Man pratar med alla döda ting till slut. Och svaren blir kanske inte alltid så levande?
Men jag vet inte riktigt vad det är man längtar efter om man aldrig har haft det?
Förlåt R.. Du får lov att gnälla! Jag lyssnar.
För jag förstår verkligen inte?