Ceejvlas

Ibland sitter man här & försöker känna efter hur det känns.
Man får ett sting av nedstämdhet när alla måsten blir för många.
När man är ensam om dom.
Just nu känner jag att jag inte orkar. Det handlar om en psykisk trötthet
som inte går att beskriva.
Hjärnan går på högvarv & när man har semester hinner man ju faktiskt
känna efter ordentligt.

Jag önskar att det fanns någon att dela det med. Eller så önskar jag inte det.
Jag är inte skapt för att vara ensam, men jag är inte heller skapt för att ha "det" ibland.
Det som känns mest just nu är att inte ha någon att prata med. Om allt.
Någon att sitta i timmar med & diskutera saker. Vad som helst egentligen.
Inte någon vän vän. Utan någon som delar vardagen.
Någon som kan avlasta mig.
Det skulle vara himmelriket om det fanns någon som hade lagat mat när jag kom hem,
någon som städat, handlat mat eller bara bytt den där jävla glödlampan som brände
för fyra veckor sen.
Vissa saker är inte med på prioriteringslistan.
Efter att ha jobbat ett 24 timmars pass är inte lusten speciellt stor att ställa sig att laga mat,
inte heller att komma på att man missat tvättiden & det är ett berg av
dessa leriga barnkläder eller mitt sista par med strumpor.
Det är absolut inte kul att komma hem & börja städa upp det första man gör
eller dra med ett dagistrött barn som bara slänger sig & skriker i affären.
Att det ska ta tjugo minuter för att handla en sunken liter mjölk & behöva muta med något roligt.
Det är inget vidare att jämt kliva upp när man själv är lika död som Saddam Hussein, när klockan är
fyra på morgonen & behöva leka eller göra frukost. Det är inte kul att aldrig få sova ut & ständigt
gå runt som en levande zombie.
När man själv är sjuk är man ingen bra mamma att ta hand om hela skiten själv.

Jag vill inte tvinga på någon min vardag. Men ibland skulle det vara skönt att veta att det
fanns någon som kom hem till mig. Någon som tyckte om mig iallafall lite & passade
upp mig en aning.
Någon som skickar sms som man blir lite halvkär av.
För uppskattning får man alldeles för lite av. Det är ingen som dunkar mig i ryggen &
säger -fan, vilket bra jobb du gör.
Det är ingen som ser någon skillnad på om jag städat eller inte. Eller vad fan jag nu gör.
Jag får själv dunka mig i ryggen & säga..
-Josse, du är fan grymmast på att göra tusen saker samtidigt. Du är bäst på att komma ihåg allt
& göra allting så sjukt bra dessutom.
Du är tamejfan den bästaste av alla. Du kunde lika gärna vara sjukskriven för allt som hänt.
Du hade lika gärna kunnat slutat leva, men du är en kämpe. En riktig gladiator.

Samtidigt vill jag ha friheten att göra det man själv vill. Man ska kunna göra det som
faller en in, när man vill.
Ungefär som att ha kakan & äta den samtidigt.
Inte den friheten att ragga andra utan hitta på saker, göra det man känner att man behöver
göra för att själv må bra. Egentid.

Jag vill inte vara någon som är bra att ha ibland.
Jag är en sådan som vill vara "the one".
Någon som man vill vara med & inte känna sig tvingad.
Jag behöver den bekräftelsen att jag är omtyckt.
Annars kan det lika gärna vara. Jag är ingen som vill bli "gammal"
& bara rinna ut i sanden.
Jag önskar ärlighet & manlighet.

Men vem fan önskar mig?!

(Att ha semester gör mig galen, redan)