Ceejvlas

När man har vetat om någonting i flera dagar & sen enbart skiter i att
underrätta någon så tyder det på ren jävla lathet.
Eller ursäkta, inte lathet jag menar brist på fakkin jävla ren vett & respekt.
Det är väl inte någon annan som kan lösa det.
Det handlar inte om någon jävla gissningslek där man kan fuska på svaret.
Jag förstår inte & skiter verkligen i vad det finns för förklaring
för den är väl lika lam som allting annat.
Men jag kan inte låta bli att tycka synd om & det är skrattretande så in i jävlahelvete.
Eller jag tycker inte synd om heller, det är fel ord.
Men det finns inget rätt ord för det här. Finns inget rätt överhuvudtaget.
Jag undrar om det bränns när man ger kritik?
Ja, inte fan är det någon bra kritik alls.
Att jag trodde mer på den här personen var ju rent konstigt.
Jag borde ju ha sett annorlunda på saken egentligen. Jag har mer erfarenhet
& kunskap om hur denne människan fungerar.
På något sätt är det ju jag som borde skämmas...
 Men det är ju inte jag som är felet. Jag brister inte någonstans.
Det här handlar absolut inte om erfarenheter eller kunskaper,
det handlar om vad man vill åstadkomma & hur man vill vara.
Lite om hur andra uppfattar en också.
Det är tråkigt när besvikelserna är flera. När det i teorin lät så himla bra.
I praktiken fungerar det inte alls som jag trodde.
Irritationen ligger som en tät dimma, jag kan knappt se ut ur den.
Det här är inte något som går att lösa, detta måste verkligen få ett slut.
Jag vet bara inte var jag ska börja eller hur länge vi ska orka hålla på
innan jag smäller av som en jävla bomb.
Och då snackar vi i klass med Big Bang eller något.
Inte för att det var en bomb, men jag smäller!
Det är tröttsamt för mitt huvud att bry mig så mycket.
Inte enbart för huvudet.. magen & hela kroppen tar ju ut sig både psykiskt & fysiskt.
Det är väl klart som fan man vill vara duktig & göra något bra.
Man vill känna sig uppskattad & omtyckt..
Man vill inte vara den felande länken.
Är man inte intresserad är det inte lika bra att kasta in tröjan & låta det vara??
Att visa sitt ointresse & sedan ursäkta sig för att sedan igen fortsätta göra samma sak om & om igen,
är inte det bara rent jävla löjligt?
Jag vet inte?... Jag tycker bara att det verkar smartast så. Att låta bli att göra något alls.
Att det är det mest logiska.
Det är förhelvete bara att säga det. Att sluta gå som katten runt het gröt.
För det blir bara hetare & hetare.
Luften omkring oss börjar sina & att försöka andas i samma rum är uteslutet.
Jag vill ha frid. Jag vill ha lugn.
Jag vill ha den jävla tryggheten som alla behöver för att kunna fungera.
Nu vet man ju varken ut eller in?
Man kan inte gå & vänta på något som aldrig kommer.
Detta är fan en tragisk jävla historia om hur en människa får lov att bete sig.
Jag tänker inte hamna emellan, så jag drar mig ur.
Det är inte upp till mig längre.
Jag SKITER i det. Och hoppas att det löser sig en dag i framtiden istället.
För sådana.