Jag föll över kanten.
Det kommer aldrig gå att vänja sig vid att behöva lämna.
Jag skulle kunna spendera dygnets alla timmar just så nära
som det bara går. Men jag vet också att det är en total omöjlighet.
För trots allt så måste man jobba & allt det där som känns förbannat
onödigt nuförtiden. Det är inte rättvist att jag ska behöva ha abstinens
när jag jobbar alldeles för långa pass, det är väl inte rättvist för
honom heller. Men jag vet ju inget om hans abstinens, jag känner ju
bara min egen.
Jag tror nog att jag faktiskt har fallit över den där kanten som jag pratat om.
Det är svårt att veta hur det ska kännas, för jag vet inte om jag känner
igen denna känslan. Den är bra, självklart!
Men jag vet inte om jag ska bli rädd eller inte. Jag skrämmer ju redan mig själv
med alla tankar & abstinens efter honom.
Och jag vet att jag är löjlig, men jag vet faktiskt inte vad jag har?!
Hur föll han för JJ?! Ja, det är den stora frågan.
Är det för att jag säger kliver upp istället för gå upp?
Det kan ju vara precis vad som helst, men det är säkerligen inte det.
Jag saknar & jag längtar. Ungefär allt det som jag förut inte vetat något om.
Det finns inga strikta regler att följa & jag tror att det går att falla precis
hur djupt som helst. Jag som verkligen hatar att inte ha någon kontroll.
Nu vill jag bara ha honom nära & jag är säkert skitdålig på att säga det,
men han har blivit någon som jag faktiskt inte vill vara utan.
Och det som verkligen stör mig är att andra inte kan låta bli att ha något
att säga om allting, som om ni skulle ha något med det att göra.
Att vara bitter & bli sur spelar mig ingen roll, för ni är inte värda min tid i
vilket fall som helst. Jag skulle kunna unna vem som helst lite förälskelse.
För det är fint, det är bra & man ler sådär fult.
Han gör mig glad i vilket fall som helst & det är väl det som spelar störst roll.
Nu ska jag se till att skicka hem alla ungarna & sen ska jag försöka få
in min skit i duschen. Imorgon är det jag som lämnar på dagis &
det är riktigt längesen. Herregud! Känns som om hon inte varit hemma på
evigheter, men ikväll är det tur att jag har någon att sova bredvid för annars
hade jag väl dött eller något! Nej, jag ska nog överleva detta också!
Pusshaj!
Jag skulle kunna spendera dygnets alla timmar just så nära
som det bara går. Men jag vet också att det är en total omöjlighet.
För trots allt så måste man jobba & allt det där som känns förbannat
onödigt nuförtiden. Det är inte rättvist att jag ska behöva ha abstinens
när jag jobbar alldeles för långa pass, det är väl inte rättvist för
honom heller. Men jag vet ju inget om hans abstinens, jag känner ju
bara min egen.
Jag tror nog att jag faktiskt har fallit över den där kanten som jag pratat om.
Det är svårt att veta hur det ska kännas, för jag vet inte om jag känner
igen denna känslan. Den är bra, självklart!
Men jag vet inte om jag ska bli rädd eller inte. Jag skrämmer ju redan mig själv
med alla tankar & abstinens efter honom.
Och jag vet att jag är löjlig, men jag vet faktiskt inte vad jag har?!
Hur föll han för JJ?! Ja, det är den stora frågan.
Är det för att jag säger kliver upp istället för gå upp?
Det kan ju vara precis vad som helst, men det är säkerligen inte det.
Jag saknar & jag längtar. Ungefär allt det som jag förut inte vetat något om.
Det finns inga strikta regler att följa & jag tror att det går att falla precis
hur djupt som helst. Jag som verkligen hatar att inte ha någon kontroll.
Nu vill jag bara ha honom nära & jag är säkert skitdålig på att säga det,
men han har blivit någon som jag faktiskt inte vill vara utan.
Och det som verkligen stör mig är att andra inte kan låta bli att ha något
att säga om allting, som om ni skulle ha något med det att göra.
Att vara bitter & bli sur spelar mig ingen roll, för ni är inte värda min tid i
vilket fall som helst. Jag skulle kunna unna vem som helst lite förälskelse.
För det är fint, det är bra & man ler sådär fult.
Han gör mig glad i vilket fall som helst & det är väl det som spelar störst roll.
Nu ska jag se till att skicka hem alla ungarna & sen ska jag försöka få
in min skit i duschen. Imorgon är det jag som lämnar på dagis &
det är riktigt längesen. Herregud! Känns som om hon inte varit hemma på
evigheter, men ikväll är det tur att jag har någon att sova bredvid för annars
hade jag väl dött eller något! Nej, jag ska nog överleva detta också!
Pusshaj!
Kommentarer
Trackback
