Jag säger upp mig!
Jag vet inte längre om jag tycker det är så kul att jobba natt.
Det har varit mycket på sistone & jag känner mest att jag inte
tycker det är speciellt spännande.
Det är ingen action i att sitta på akuten i hundra timmar för i princip
ingenting, det är mest bara jobbigt & automatkaffet smakar inte
som det ska göra. Det är spännande för den personen som får
åka in, för det tillfredställer ju något tydligen. För det händer ju
mer än en gång.. Var & varannan dag nuförtiden & jag är trött.
Riktigt trött.
Ännu en vaken natt på jobbet när det är meningen att vi ska få
sova. Jag undrar hur fint det är att skriva vaken natt på mer än
hälften av nattpassen man jobbar, men det är ju inte bara jag.
På väg hem var det en man som också åkte med.
Han satt där i väntrummet på sin sjukresa precis som vi gjorde.
Han gick väldigt illa, såg ut som en grottmänniska.
Mer liknande en orangutang i sin stil på att gå.
Han åkte samma taxi som vi, jag kunde ju inte låta bli att fråga vad
som hade hänt. Jag är nyfiken av mig & det 'är väl klart att man undrar.
Han hade blivit påkörd av en buss. Vad ska man säga om det?
Oj, hur gick det?! Det gick tydligen inte alls, men hem skulle han.
Han satt där i taxin något morfinpåverkad & jag kunde inte låta bli
att tycka synd om honom. Det är synd om dom som verkligen har
råkat ut för något, som inte gjort det självmant.
Det är inte synd om någon som bara tar upp en plats, som mest vill
åka dit för att bli uppmärksammad.
Och nu ska jag fantamej röka en till cigg & ta en kopp kaffe.
Det är vackert att jag inte fått röka på flera timmar, det är kanske bra?
Men det som stör mig mest är att jag kommer vara ganska så trött
när jag ska upp igen om sisådär två timmar. Jag kan inte sova nu.
Det finns inte en chans. Och jag har så förbannat ont i magen för att
jag inte har fått äta.
Nu har jag klagat så det räcker. Imorgon kommer det väl mera!
Och baby, glöm inte väcka mig runt tolv imorgon.
=P
Det har varit mycket på sistone & jag känner mest att jag inte
tycker det är speciellt spännande.
Det är ingen action i att sitta på akuten i hundra timmar för i princip
ingenting, det är mest bara jobbigt & automatkaffet smakar inte
som det ska göra. Det är spännande för den personen som får
åka in, för det tillfredställer ju något tydligen. För det händer ju
mer än en gång.. Var & varannan dag nuförtiden & jag är trött.
Riktigt trött.
Ännu en vaken natt på jobbet när det är meningen att vi ska få
sova. Jag undrar hur fint det är att skriva vaken natt på mer än
hälften av nattpassen man jobbar, men det är ju inte bara jag.
På väg hem var det en man som också åkte med.
Han satt där i väntrummet på sin sjukresa precis som vi gjorde.
Han gick väldigt illa, såg ut som en grottmänniska.
Mer liknande en orangutang i sin stil på att gå.
Han åkte samma taxi som vi, jag kunde ju inte låta bli att fråga vad
som hade hänt. Jag är nyfiken av mig & det 'är väl klart att man undrar.
Han hade blivit påkörd av en buss. Vad ska man säga om det?
Oj, hur gick det?! Det gick tydligen inte alls, men hem skulle han.
Han satt där i taxin något morfinpåverkad & jag kunde inte låta bli
att tycka synd om honom. Det är synd om dom som verkligen har
råkat ut för något, som inte gjort det självmant.
Det är inte synd om någon som bara tar upp en plats, som mest vill
åka dit för att bli uppmärksammad.
Och nu ska jag fantamej röka en till cigg & ta en kopp kaffe.
Det är vackert att jag inte fått röka på flera timmar, det är kanske bra?
Men det som stör mig mest är att jag kommer vara ganska så trött
när jag ska upp igen om sisådär två timmar. Jag kan inte sova nu.
Det finns inte en chans. Och jag har så förbannat ont i magen för att
jag inte har fått äta.
Nu har jag klagat så det räcker. Imorgon kommer det väl mera!
Och baby, glöm inte väcka mig runt tolv imorgon.
=P
Kommentarer
Trackback
