Ceejvlas

Det är fint det här med att snooza. Jag hade ställt alarmet så jag
skulle hinna äta frukost & ta en kaffe. Men när sömnen inte varit så
där sammanhängande på väldigt länge så är det skönare att få den
där extra halvtimmen. Eller det blev mycket längre än så.
När klockan var halv nio så tvingade jag mig upp, Alyssa vägrade
att kliva upp hon också. Jag har slutat stressa till dagis. Det är inte
lönt att skynda på, det tar ännu längre tid då.
Och så länge jag inte börjar sjukt tidigt så kan vi lika gärna ta det lugnt.
Det var kanske fyra barn & inte dom som hon vanligtvis brukar leka med.
Det var små barn, inga vilda huliganer.

Jag är fortfarande trött & det är förbannat skönt att inte börja förrän tre idag.
Dessutom jobbar jag bara fem timmar så det är rena lyxen.
Mina killerpass börjar lida mot sitt slut & det ska bli riktigt skönt att inte få
jobba som nu. Jag känner i varenda millimeter att jag inte orkar riktigt.
Jag har inte fattat förut varför man ska ha semester. Nu förstår jag det.
Jag vill inget hellre än att vara ledig & bara glassa runt i sin egen värld.
Det är så jävla mycket jag vill göra också. Alldeles för mycket med alldeles
för lite tid. När ska jag få tiden över till att åka bort för att ligga där under en
palm med sand mellan tårna & en paraplydrink i handen?!
Men som man säger, det går lika bra med selleri. Och det får ju vara jobbet som
blir den äckliga sellerin.

Jag saknar den vackra människa som fått mig att snubbla runt.
Det är förjävligt av honom att göra så mot mig.
Helt plötsligt så är det en annan människa som tar upp varenda tanke.
Tur att man är kvinna & kan göra mer än en sak i taget, även om jag
bli ganska så tankspridd.
För mig är han precis så som en man ska vara. Nu ska jag bara lära mig
konsten att kunna behålla något som är perfekt också.
För jag är ju ganska bra på att tappa bort mig själv på vägen,
tappa andan & sluta tro på att jag kan. Det blir väl så när tragiken varit det
som haft övertaget alldeles för länge.