Nu är det er tur att hålla käft
Det är alldeles för lätt att dras med i något som är fint.
Även om det inte alls var meningen från första början & det
inte fanns några som helst förhoppningar om någonting.
Jag vet inte vad som är annorlunda med mig än med andra?
Jag får ständigt höra att jag borde ta det lugnt, att jag inte ska göra
några förhastade val eller ryckas med av det där lyckoruset som
infinner sig med jämna mellanrum.
Jag får höra vilken väg jag ska gå, att jag ska känna efter & tänka om
ännu en gång innan jag gör ett slutgiltigt val.
Det är som om några missunnar mig något bra, som om dom vill att
jag ska sitta där & titta på medan något bra går mig förbi.
Att jag ska akta mig för känslor, som jag ändå inte kan hjälpa att dom finns.
Jag ska spotta på någon som vill vara med mig enbart för att jag har
varit med om så mycket värre.
Jag kan inte förklara för dom hur det känns att deras förbannade pekpinnar
jämt kommer fram när det gäller mig.
Alla vill ha mycket att säga om allt jag gör, utan att ens fråga mig hur jag känner.
Dom vill tro att jag är trasig & jag behöver bli omhändertagen av dom.
Det som skrämmer mig är att när det gäller dom själva så spelar det ingen som
helst roll hur fort det går, hur dom öppet pratar om hur dom föll vid första
ögonkastet & att dom sen skulle kunna göra allt för den människan.
Det finns för mig ingen som helst logik i deras tankesätt när det gäller mig.
Vad är det som gör att jag måste vara så fruktansvärt annorlunda än vad dom är?
Det är inte precis som att jag letar efter någon som ska trycka ned mig psykiskt,
jag söker inte efter drama eller självmordsbenägna män.
Det finns tusen & åter tusen andra som har haft det som jag. Som har drabbats av
samma trauman & sett livet slås i spillror men ändå rest sig med stolthet &
snabbt borstat av sig.
Jag skulle aldrig självmant välja att hamna i en sådan sits. Ingenting handlar
om mina handlingar. Det var inte jag.
Jag förstår att dom som står mig nära vill mig väl & försöker få mig att vara försiktig.
Jag kan inte vara nog så försiktig som jag är.
Det handlar inte om att välja någon, det handlar om att känna.
Förut gjorde jag saker som jag inte kunde stå för, jag vågade inget annat.
Jag gjorde saker som bar mig emot enbart för att jag helt enkelt blev övertalad till det.
Nu skulle jag aldrig göra något som går emot mina egna principer.
Jag skulle inte göra allt för någon så som ni säger att ni kan.
För jag har lärt mig min läxa & den läxan har jag alltid med mig, vilket ni inte har.
Jag blir förbannad & faktiskt ganska så ledsen när jag får höra att ni suttit &
diskuterat mig & vem jag väljer. Jag är stor nog att kunna få göra mina val alldeles
själv utan att någon ska komma med råd & berätta för mig hur jag ska göra.
I grund & botten handlar det om er egen osäkerhet & ni vet inte hur ni ska bete er
gentemot mig i sådana lägen.
Visst har jag gjort misstag i mitt liv, mer än ett. Men det är inte värre än så.
Jag får leva med det & jag sopar dom inte under mattan.
Jag kan skämmas över det & det finns inga bra förklaringar till varför.
Om ni tror att jag blir lyckligare över att ni försöker visa mig en väg som kan
vara helt fel så tror nijävligt fel. Allting resulterar bara i att jag inte vill säga något
till er alls. Jag kan inte anförtro mig till er när jag vet att det sedan pratas.
Om jag nu vill ryckas med, få känna något som jag inte förut har känt så kan
ni väl iallafall hålla käften & låta mig få ta smällen om den kommer.
Att säga vad var det jag sa? behöver ni ens bry er om att tänka, för isåfall har jag
redan sett det komma & byggt min skyddsmur för att inte rasa samman.
Ni kommer aldrig kunna välja någon som är perfekt till mig.
Ni kan ha åsikter om precis vad som helst, men vem är det jag ska behaga?
Är det er eller mig själv?
Jag kan välja & vraka precis som jag vill.
When it's good, then it's good, it's so good, 'till it goes bad
Även om det inte alls var meningen från första början & det
inte fanns några som helst förhoppningar om någonting.
Jag vet inte vad som är annorlunda med mig än med andra?
Jag får ständigt höra att jag borde ta det lugnt, att jag inte ska göra
några förhastade val eller ryckas med av det där lyckoruset som
infinner sig med jämna mellanrum.
Jag får höra vilken väg jag ska gå, att jag ska känna efter & tänka om
ännu en gång innan jag gör ett slutgiltigt val.
Det är som om några missunnar mig något bra, som om dom vill att
jag ska sitta där & titta på medan något bra går mig förbi.
Att jag ska akta mig för känslor, som jag ändå inte kan hjälpa att dom finns.
Jag ska spotta på någon som vill vara med mig enbart för att jag har
varit med om så mycket värre.
Jag kan inte förklara för dom hur det känns att deras förbannade pekpinnar
jämt kommer fram när det gäller mig.
Alla vill ha mycket att säga om allt jag gör, utan att ens fråga mig hur jag känner.
Dom vill tro att jag är trasig & jag behöver bli omhändertagen av dom.
Det som skrämmer mig är att när det gäller dom själva så spelar det ingen som
helst roll hur fort det går, hur dom öppet pratar om hur dom föll vid första
ögonkastet & att dom sen skulle kunna göra allt för den människan.
Det finns för mig ingen som helst logik i deras tankesätt när det gäller mig.
Vad är det som gör att jag måste vara så fruktansvärt annorlunda än vad dom är?
Det är inte precis som att jag letar efter någon som ska trycka ned mig psykiskt,
jag söker inte efter drama eller självmordsbenägna män.
Det finns tusen & åter tusen andra som har haft det som jag. Som har drabbats av
samma trauman & sett livet slås i spillror men ändå rest sig med stolthet &
snabbt borstat av sig.
Jag skulle aldrig självmant välja att hamna i en sådan sits. Ingenting handlar
om mina handlingar. Det var inte jag.
Jag förstår att dom som står mig nära vill mig väl & försöker få mig att vara försiktig.
Jag kan inte vara nog så försiktig som jag är.
Det handlar inte om att välja någon, det handlar om att känna.
Förut gjorde jag saker som jag inte kunde stå för, jag vågade inget annat.
Jag gjorde saker som bar mig emot enbart för att jag helt enkelt blev övertalad till det.
Nu skulle jag aldrig göra något som går emot mina egna principer.
Jag skulle inte göra allt för någon så som ni säger att ni kan.
För jag har lärt mig min läxa & den läxan har jag alltid med mig, vilket ni inte har.
Jag blir förbannad & faktiskt ganska så ledsen när jag får höra att ni suttit &
diskuterat mig & vem jag väljer. Jag är stor nog att kunna få göra mina val alldeles
själv utan att någon ska komma med råd & berätta för mig hur jag ska göra.
I grund & botten handlar det om er egen osäkerhet & ni vet inte hur ni ska bete er
gentemot mig i sådana lägen.
Visst har jag gjort misstag i mitt liv, mer än ett. Men det är inte värre än så.
Jag får leva med det & jag sopar dom inte under mattan.
Jag kan skämmas över det & det finns inga bra förklaringar till varför.
Om ni tror att jag blir lyckligare över att ni försöker visa mig en väg som kan
vara helt fel så tror ni
till er alls. Jag kan inte anförtro mig till er när jag vet att det sedan pratas.
Om jag nu vill ryckas med, få känna något som jag inte förut har känt så kan
ni väl iallafall hålla käften & låta mig få ta smällen om den kommer.
Att säga vad var det jag sa? behöver ni ens bry er om att tänka, för isåfall har jag
redan sett det komma & byggt min skyddsmur för att inte rasa samman.
Ni kommer aldrig kunna välja någon som är perfekt till mig.
Ni kan ha åsikter om precis vad som helst, men vem är det jag ska behaga?
Är det er eller mig själv?
Jag kan välja & vraka precis som jag vill.
When it's good, then it's good, it's so good, 'till it goes bad
Kommentarer
Trackback
