Ceejvlas

Nu har jag vaknat till liv. Eller kanske inte, men jag är uppe iallafall.
Det är lite ensamt, lite tråkigt & jag skulle behöva tanka mer närhet
än någonsin.
Jag känner ett visst vemod varenda gång han går & speciellt idag för
jag vet att det dröjer innan jag får se honom igen.
Det är ett helvete att jobba emellanåt. Helst så som jag gör & jag vet
att jag klagar & gnäller över det, men det är faktiskt så att jag får lov att
göra det nu. Jag har aldrig gnällt förut! Jag har bara jobbat hårt.
Helt plötsligt dyker det upp en man från ingenstans & rubbar hela
min verklighet. Han tar upp mina tankar så till den grad att jag inte
får plats med något annat.

Det fanns ju knappast ens ett uns av möjlighet att någon skulle kunna
göra såhär med mig. Jag har inte direkt gått & väntat på att den där
någon skulle komma heller så det är fortfarande som en chock för mig.
Att jag önskar honom hit varenda sekund på dygnet är inte direkt
överdrivet, att jag vill vara i hans andrum så nära som möjligt är faktiskt
den sanning som jag aldrig hade trott på.
Jag vet inte om det är knäppt eller bara helt naturligt?!
Jag vet inte vad som är normalt när det gäller sådant här, för jag är ingen
expert inom detta området. Jag har nog aldrig faktiskt känt att jag behöver
allt det som jag kräver nu.
Allt detta skyller jag på honom. För vem ska jag annars skylla på?
Det är ju ingen annan som har gjort det han gör.
Det är alla dom där små sakerna som egentligen är ganska så simpla
som får mig att falla lite mer, vilja ha lite mer.
Men jag önskar inte stort, jag har sett fiaskon förut. Jag är en feg jävel
som inte tror. Jag vågar inte släppa den där försvarstjofräsen som jämt
står i vägen för mig.
Men han kom & räddade mig igår från abstinensen & det är dom stunderna
jag bara vill stanna tiden & vara där & då. Hela han är vackerhet & det
är fint att ha något skönt att vila ögonen på.
Så vad kallas det jag drabbats av?!