Med fötterna på jorden
Kan ni också känna den? Den där rastlösheten som gör att man
vacklar lite, en viss rotlöshet drar över mig & helt plötsligt så vet
jag inte längre vad jag vill i livet.
Jag vet inte om jag är nöjd eller om jag ska fortsätta vidare?
Jag vet inte vad jag vill ha eller vad jag önskar..
Min rastlöshet beror på att jag vill så fruktansvärt mycket, jag får aldrig
den inre ron att kunna vara stilla. Jag vill vidare alldeles för fort för
att få så mycket utav något.
Min rotlöshet vet jag inte vad den beror på. Jag tröttnar & vet inte riktigt
var jag hör hemma emellanåt. Jag är inte här för att behaga någon annan
än mig själv & jag vet att jag någon gång kommer lämna.
Hur ska jag uppnå en dröm som jag inte har?! Hur ska jag kunna vara
fullständigt nöjd när jag hela tiden vill ha mer?
Jag vill för mycket alldeles för fort & jag hinner inte riktigt tänka efter om
det är bra eller dåligt.
När jag har provat på något nytt & det har blivit slentrian så vill jag bara bort.
Jag vill lära om, jag vill stilla mina faktiska behov & det måste vara utmaningarna.
Jag kan inte se det på något annat vis.
Jag vill utmana mig själv hela tiden & hela tiden göra något som jag aldrig
har gjort förut.
Det är kampen om att vara duktig hela tiden. Jag vill vara bäst på såjävla mycket
att jag blir medelmåttig på allt.
Jag hatar slentrianen som infinner sig ganska så snabbt.
Jag kommer på mig själv med att tycka det är löjligt lätt när
det faktiskt kräver ganska så mycket.
Mitt behov av miljöombyte kan jag inte säga att jag kan tillfredställa.
För det finns bara två platser som jag befinner mig på jämt. Och det tråkar ut mig.
Det måste hända något nytt hela tiden för att jag ska bli nöjd för stunden.
Jag vill ha akuta händelser, jag vill ha spontanitet.
Jag vill ha så mycket att jag inte vet i vilken ände jag ska börja eller hur jag ska
utföra det.
Jag tror ofta att jag inte är så bra, att jag lika gärna hade kunnat skita i att göra
allt det jag gör. För det är ingen som uppskattar det, det är ingen som ens lägger
märke till vad man gör. Det är lätt att enbart se det dåliga & det dåliga med mig
är att jag inte vet.
Jag vet inte hur jag vill ha något. Jag vet inte vad som kan få mig nöjd.
Jag vet inte hur jag ska staka ut en väg i livet som gör att jag slutar känna
den förbannade rastlösheten. Jag har inga riktlinjer.
Och vilken väg jag än väljer så kommer jag ändå ha massor kvar att vilja göra.
Det handlar om min egen syn på vad som är bra & dåligt.
Jag har sett så mycket dåligt i mitt liv att jag knappt vet vad som är bra.
Jag har upplevt trauman som mest satt sig som en irritation i huvudet.
Jag måste hela tiden vara bättre, ha mer kämparglöd för att bevisa att
jag inte lider alls. Jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att behöva förklara
för människor att det inte var mig det skadade. Jag vägrade må dåligt
& det lönar sig inte att tycka synd om. För det är inte synd om någon.
Jag har bara fått svårt att hålla fast vid. Att befinna sig i något som är bra
är skrämmande & jag vet att allting ändå har ett slut.
Så varför slösa tid på det?
Och hur vet man att något är bra, finns det någon garanti att det alltid kan
vara bra?! Finns det någonjävla manual jag kan läsa?
Jag inte rett ut någonting alls med detta, men det är klart att det finns bra saker
i livet. Just nu är jag i behov av det.
Men jag måste vara världens sämsta förlorare också..
Och ibland så har man inte alla essen i rockärmen fast att jag kämpar som
fan för att hitta ett sätt att vinna på.
vacklar lite, en viss rotlöshet drar över mig & helt plötsligt så vet
jag inte längre vad jag vill i livet.
Jag vet inte om jag är nöjd eller om jag ska fortsätta vidare?
Jag vet inte vad jag vill ha eller vad jag önskar..
Min rastlöshet beror på att jag vill så fruktansvärt mycket, jag får aldrig
den inre ron att kunna vara stilla. Jag vill vidare alldeles för fort för
att få så mycket utav något.
Min rotlöshet vet jag inte vad den beror på. Jag tröttnar & vet inte riktigt
var jag hör hemma emellanåt. Jag är inte här för att behaga någon annan
än mig själv & jag vet att jag någon gång kommer lämna.
Hur ska jag uppnå en dröm som jag inte har?! Hur ska jag kunna vara
fullständigt nöjd när jag hela tiden vill ha mer?
Jag vill för mycket alldeles för fort & jag hinner inte riktigt tänka efter om
det är bra eller dåligt.
När jag har provat på något nytt & det har blivit slentrian så vill jag bara bort.
Jag vill lära om, jag vill stilla mina faktiska behov & det måste vara utmaningarna.
Jag kan inte se det på något annat vis.
Jag vill utmana mig själv hela tiden & hela tiden göra något som jag aldrig
har gjort förut.
Det är kampen om att vara duktig hela tiden. Jag vill vara bäst på så
att jag blir medelmåttig på allt.
Jag hatar slentrianen som infinner sig ganska så snabbt.
Jag kommer på mig själv med att tycka det är löjligt lätt när
det faktiskt kräver ganska så mycket.
Mitt behov av miljöombyte kan jag inte säga att jag kan tillfredställa.
För det finns bara två platser som jag befinner mig på jämt. Och det tråkar ut mig.
Det måste hända något nytt hela tiden för att jag ska bli nöjd för stunden.
Jag vill ha akuta händelser, jag vill ha spontanitet.
Jag vill ha så mycket att jag inte vet i vilken ände jag ska börja eller hur jag ska
utföra det.
Jag tror ofta att jag inte är så bra, att jag lika gärna hade kunnat skita i att göra
allt det jag gör. För det är ingen som uppskattar det, det är ingen som ens lägger
märke till vad man gör. Det är lätt att enbart se det dåliga & det dåliga med mig
är att jag inte vet.
Jag vet inte hur jag vill ha något. Jag vet inte vad som kan få mig nöjd.
Jag vet inte hur jag ska staka ut en väg i livet som gör att jag slutar känna
den förbannade rastlösheten. Jag har inga riktlinjer.
Och vilken väg jag än väljer så kommer jag ändå ha massor kvar att vilja göra.
Det handlar om min egen syn på vad som är bra & dåligt.
Jag har sett så mycket dåligt i mitt liv att jag knappt vet vad som är bra.
Jag har upplevt trauman som mest satt sig som en irritation i huvudet.
Jag måste hela tiden vara bättre, ha mer kämparglöd för att bevisa att
jag inte lider alls. Jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att behöva förklara
för människor att det inte var mig det skadade. Jag vägrade må dåligt
& det lönar sig inte att tycka synd om. För det är inte synd om någon.
Jag har bara fått svårt att hålla fast vid. Att befinna sig i något som är bra
är skrämmande & jag vet att allting ändå har ett slut.
Så varför slösa tid på det?
Och hur vet man att något är bra, finns det någon garanti att det alltid kan
vara bra?! Finns det någon
Jag inte rett ut någonting alls med detta, men det är klart att det finns bra saker
i livet. Just nu är jag i behov av det.
Men jag måste vara världens sämsta förlorare också..
Och ibland så har man inte alla essen i rockärmen fast att jag kämpar som
Kommentarer
Postat av: Lisa
Problemet ar ju att du ar "felplacerad". Du umgas och ar inte uppfostrad av manniskor som ar som du. Detta gor att du inte ser dina mojligheter, annars hade vidarutbildning och karriar varit en sjalvklarhet for dig! Men nu har du ingen vagledning, vilket ar sorligt da du har en otrolig potential. Du maste vara modig och bryta dig loss fran normen av hur ditt och dina vanners/familjs livser ut, da det inte passar dig!
Oj, vad jag vill att de ska ga bra for dig, du verkar verkligen fortjana det. Men som sagt tiden gar. Lova att du skippar varden! Bli ekonom eller nagot brett, sa slipper du rastlosheten.
Trackback
