Ceejvlas

Nu ska jag skriva om mitt förbannade knä igen.
Att ett knä kan orsaka så mycket skriverier.
Jag har nog aldrig varit så enformig i mitt liv.

Det ringde för bara en liten stund sedan.
Någon med dolt nummer såklart, det tycker jag inte om.
Men jag svarade för en gångs skull & det visade
sig vara min läkare. Han hade fått svar på röntgen.
Det gick minsann fort. Fortare än vad jag hade väntat
mig av den här evighetsvården.
Som jag trodde så visade det inget. Det såg okej ut.
Det såg okej ut ja, men det känns inte okej sa jag.
Han frågade om jag fortfarande hade bekymmer med
det & om jag kunde räta ut det.
Nej, jag kan oftast inte räta ut det utan att det börjar
skaka. Och det är för att jag redan tappat muskler enligt
sjukgymnasten. Hon mätte hur mycket jag kunde räta ut
& böja det. Jag tycker det är lite överkurs att mäta sådant,
men det ska tydligen vara enligt tabellerna annars är man
inte som andra.
Och normalt ska man kunna böja 130-140 grader & jag kunde
bara 90 grader. Därför är det något som inte står rätt till.

Så imorgon fick jag en akuttid till Dr. Bengan, redan i ottan.
Eller ja nästan, halv åtta ska jag befinna mig där.
Det känns inte sådär jättelockande, men hellre det än att vänta
ända till fem på eftermiddagen & gå till sjukgymnasten.
Han skulle undersöka knäet en gång till innan han skickar mig
akut till ortopeden i Lund. Där ska jag helst vara innan nio på
morgonen då det inte är så mycket folk tydligen.
Så imorgon vet jag inte riktigt hur det ska gå till?
Jag hann inte tänka innan jag tog tiden & nu måste jag lösa allt
på något skickligt sätt. Att ta tåget & sedan gå till sjukhuset
känns som om det är lite att ta i.
Men jag fixar som vanligt. Det gör jag alltid.
Det är ju det jag ständigt gör.

Jag vet inte om jag ska hoppa av glädje?
Det kanske inte händer något imorgon för det?
Men en magnetröntgen skulle sitta fint, ungefär som
skumpa på nyår eller kaffe på morgonen.