Att döva smärtan.
Nu har jag äntligen kommit hem igen.
Det tar ju sin tid att ta sig fram & tillbaka.
Utan kryckor också.
Det som brukar ta tio minuter tog idag ungefär
en halvtimme & det var bara till läkaren.
När jag väl kom dit var allt avspärrat,
tydligen en mycket omfattande renovering det där.
Så jag haltade till ambulansintaget & då kunde
dom inte ta kort heller. Men jag behövde iallafall
inte vänta en hel timme innan min läkare kom.
Denna gången behövde jag inte ens ta av mig byxorna.
Vilken bra undersökning det där!
Han tryckte & klämde & vred & sträckte & jag ville
mest bara be honom sluta, men jag bet ihop.
Det fanns inte fler svar idag än vad det funnits tidigare
& istället för att skicka en akut remiss till ortopeden
så skulle han försöka skynda på det lite.
Han skrev ut mycket starkare tabletter så att jag
verkligen ska känna mig som en pillertrillare.
För jag sa ju att jag själv doserat om mina andra smärtstillande.
Och att det inte hjälpte så mycket ändå.
Jag har en jävligt hög smärttröskel. Jag gnäller inte för mycket.
Men har jag ont, så har jag så förbannat jävla ont att
jag blir en gnällig jävla satkärring.
Och efter att ha haft ont konstant så länge så är man
inte direkt på topp & humöret går tamej fan bara utför.
Och ingenting blir bättre med tabletter. Det blir bara värre.
Nu får jag inte heller lov att gå utan kryckor.
Men han tycker att jag kan utföra lättare arbete.
Så enligt honom ska jag börja jobba igen den artonde. På fredag.
Glöm det. Om jag inte får gå utan kryckor, om jag har ont,
om jag måste ha hjälp av andra så går det inte.
Han har nog inte förstått hur jag jobbar.
Det går inte att få hjälp med allting eftersom det är ganska så
fullt upp ändå. Och om jag ska hjälpa någon som inte ens kan
resa sig utan hjälp hur ska det gå? Jag måste ju ha kryckorna.
Skitsamma, resterande av mina pass tar jag föräldrarledigt eller
semester för detta året.
Jag känner ju själv att det inte går & eftersom jag inte fått någon
diagnos på vad det är vill jag inte heller göra det värre.
Nu ska jag vila lite. Jag har varit iväg för många timmar & gått
för mycket. Och tabletten jag tog gör ju sitt.
Älskling, jag saknar dig.
Jag skulle behöva tonvis med mys för jag
har en förbannad abstinens redan.
♥
Det tar ju sin tid att ta sig fram & tillbaka.
Utan kryckor också.
Det som brukar ta tio minuter tog idag ungefär
en halvtimme & det var bara till läkaren.
När jag väl kom dit var allt avspärrat,
tydligen en mycket omfattande renovering det där.
Så jag haltade till ambulansintaget & då kunde
dom inte ta kort heller. Men jag behövde iallafall
inte vänta en hel timme innan min läkare kom.
Denna gången behövde jag inte ens ta av mig byxorna.
Vilken bra undersökning det där!
Han tryckte & klämde & vred & sträckte & jag ville
mest bara be honom sluta, men jag bet ihop.
Det fanns inte fler svar idag än vad det funnits tidigare
& istället för att skicka en akut remiss till ortopeden
så skulle han försöka skynda på det lite.
Han skrev ut mycket starkare tabletter så att jag
verkligen ska känna mig som en pillertrillare.
För jag sa ju att jag själv doserat om mina andra smärtstillande.
Och att det inte hjälpte så mycket ändå.
Jag har en jävligt hög smärttröskel. Jag gnäller inte för mycket.
Men har jag ont, så har jag så förbannat jävla ont att
jag blir en gnällig jävla satkärring.
Och efter att ha haft ont konstant så länge så är man
inte direkt på topp & humöret går tamej fan bara utför.
Och ingenting blir bättre med tabletter. Det blir bara värre.
Nu får jag inte heller lov att gå utan kryckor.
Men han tycker att jag kan utföra lättare arbete.
Så enligt honom ska jag börja jobba igen den artonde. På fredag.
Glöm det. Om jag inte får gå utan kryckor, om jag har ont,
om jag måste ha hjälp av andra så går det inte.
Han har nog inte förstått hur jag jobbar.
Det går inte att få hjälp med allting eftersom det är ganska så
fullt upp ändå. Och om jag ska hjälpa någon som inte ens kan
resa sig utan hjälp hur ska det gå? Jag måste ju ha kryckorna.
Skitsamma, resterande av mina pass tar jag föräldrarledigt eller
semester för detta året.
Jag känner ju själv att det inte går & eftersom jag inte fått någon
diagnos på vad det är vill jag inte heller göra det värre.
Nu ska jag vila lite. Jag har varit iväg för många timmar & gått
för mycket. Och tabletten jag tog gör ju sitt.
Älskling, jag saknar dig.
Jag skulle behöva tonvis med mys för jag
har en förbannad abstinens redan.
♥
Kommentarer
Trackback