Ceejvlas

Jag råkade vara på ett uselt humör igår när
jag väl kommit hem & så.
Det är kanske inte så konstigt att jag blir lite
uppgiven när jag aldrig får några riktiga svar
på vad det kan vara med mitt knä & med en
enorm smärta är det svårt att vara skitglad.

Men helt plötsligt så stod bara min älski här &
jag blev såklart galet glad över att få se honom.
Suprise Suprise
Jag saknar honom varenda minut vi inte är inom
samma väggar. Han är bäst på precis allt, nästan.
Sås kan han inte göra, men det hör ju inte till saken.
Det kan jag leva med. Han är verkligen helt förbannat
underbar på alla vis & jag skulle kunna behålla honom
precis hur länge som helst. Så bra är han.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om
vad jag känner för den mannen.
Älskii, du är tamej tusan det bästa någonsin!

Nu ska jag ta mig en dusch. Trots att vi varit vakna
hur länge som helst så har vi inte hunnit med något.
Jag har träningsvärk i armarna av kryckorna & efter
att jag slagit i mitt onda knä igår så kan jag inte förklara
hur ont jag har. Hur kommer det sig att man alltid
slår sig just precis där man har ont redan?!?