Ceejvlas

Det känns hårt. Det känns rent ut sagt förjävligt.
Jag vet varken ut eller in nu, det är mycket tankar
som snurrar i mitt huvud just nu.
Och det kanske inte är några direkt positiva.
Det är skamligt. Jag brukar vara den som ser
möjligheterna istället för allt det där negativa.
Men allt detta har resulterat i den värsta käftsmällen
någonsin kanske? Jag vet inte ännu?

Jag kommer inte att jobba mer detta året. Jag får inte.
Min arbetsförmåga är lika med noll om vi ser till det
yrket som jag har. Jag kunde knappt säga något alls.
Jag nickade & kräkte av mig lite olustigheter men jag
var inte den pratsamma jag. Som ett nederlag, en stor
besvikelse har lagt sig över hela mitt jag.
Hur olustigt känns det inte att inte kunna göra det som
du verkligen vill göra. Jobba.
Jag känner mig absolut inte sjuk, jag vill inte heller belasta
min kropp mer så att jag blir helt okapabel.
Det är svårt för mig att förstå allt, det har hänt så snabbt.
Ett förbannat knä & så är allt förstört.
Allt som jag har kämpat för raseras framför mina ögon.
Inte för att jag aldrig har funderat på att byta jobb, men att
göra det helt ofrivilligt & utan att ha hittat något annat känns
jobbigt. Jag kommer inte vara kvar på min arbetsplats som
jag verkligen trivs på, där jag tycker om både personal &
boende. Visst har det varit mycket strul den sista tiden,
jag har slitit mitt hår emellanåt. Men jag vill ändå vara den
som väljer.
Vill jag komma tillbaka dit så måste det tydligen gå succsessivt
& börja med en sisådär tjugo procents tjänst.
Vilket för mig känns helt meningslöst.
Nej, det bästa är säkert att byta arbetsplats. Jag är i allafall inte
arbetslös & det känns bra.
Men såklart är det mycket tankar som far runt i mitt huvud.

Min chef tycker jag har alldeles för mycket att bära på.
Ett bagage som inte är likt någon annans direkt.
Jag vet att det stundtals är svårt att hela tiden hålla på att
ordna & fixa med allt runtomkring. Men jag har alltid löst det.
Jag är mästare på att lösa problem.
Hon ville att jag skulle försöka tänka på min egen hälsa för
en gångs skull. Att sätta mig själv i främsta rum.
Lättare sagt än gjort när allt jag förut tänkt på är andra.
Mitt eget välmående har fått stå vid sidan om & titta på.
Jag ska lyssna på min chef. Jag ska låta henne ordna ett nytt
arbete tills jag själv hittar något som känns bättre.

.För det löser sig, det gör det alltid.


Men fan helvetes jävla kukskit att det alltid är något som
jag ska behöva ta itu med.
Jag undrar vad jag har gjort för ont??