Ceejvlas

Jag kom på mig själv med att vara lite nervös.
Lite för att jag ska befinna mig på sjukhuset helt ensam.
Ja, nu kommer det ju finnas fullt med folk överallt, men
jag är ensam där. Vem vill följa med & hålla min hand?
Visst har jag varit på sjukhuset själv förut.
Men just nu tycker jag det ska bli lite halvläskigt.
Kanske är det för att jag är så trött på allting? För att det
möjligtvis finns ett slut på detta skitet.
Dom säger att hoppet är det sista man ger upp.
Jag kan ju lätt säga att jag har gett upp för längesen.
Jag har ryckt på axlarna & sagt skitsamma, jag orkar inte.

Detta kanske är mitt straff för att jag aldrig förut har lyssnat
på vare sig folk eller kroppen. Jag inser nu att det kanske inte
är så normalt att jobba mer än hundra procent i tre år utan
semester. Alla dom gånger vänner har sagt åt mig att ta det lugnt,
predikat om vad som kan hända.
Jag visste att jag en dag skulle få igen.
Men mycket av mitt arbetsberoende beror ju på att jag skulle
försöka bevisa något. Men jag var ingen superwoman.
Och hur många gånger jag än sagt att det skulle vara skönt att
få vara hemma ett tag så tar jag tillbaka det nu.
Jag hinner tänka alldeles för mycket. Jag hinner känna efter.
Precis allt det som jag mest försökt undvika.

Jag tycker det är lite läskigt att inte ha kontrollen, att allt ligger
i någon annans händer. Och just därför är det riktigt jobbigt
att behöva åka dit där själv imorgon. Men är man ensam så är man.
Bara att gilla läget.
Så jävla tuff är jag idag! Jävla mes för fan.