Tristess.
Tiden går fort när man har roligt sägs det,
men jag tycker fan att tiden går fort fast att
jag har obotligt tråkigt.
Det här med att vara sjukskriven är inte min grej.
Jag tycker mest att det är äckligt jobbigt.
Trots att jag har hur mycket tid över som helst till
att göra saker blir det inte så mycket. Och ändå
försvinner dagarna hur fort som helst.
Jag dör nästan av tristess. Och med smärtstillande
mår jag inte heller toppen direkt.
Nu när jag dessutom blivit dunderförkyld på det så
är det ännu tråkigare.
Det är galet hemskt att sakna att jobba.
Nu har jag dessutom mer tid på mig att störa mig
på vissa saker. Och hur mycket jag än försöker att
inte bry mig så finns det ändå kvar. Eftersom det
handlar om något jag bryr mig om.
Men alla har väl tydligen inte samma normer som jag
& vill inte heller släppa taget om vissa saker.
Det stör mig att saker som borde ha lagts på hyllan &
som inte borde tas upp jämt & ständigt alltid kommer
in i bilden på något vis. Well, om det är så viktigt så
kommer jag faktiskt att dra mig tillbaka.
Jag förstår inte hur man orkar älta & älta samma saker
dag ut & dag in. År ut eller år in. Som om det inte fanns
något annat att bry sig om?
Jag är inte intresserad av dåtid. Vad hände med att leva i nuet?
Nu ska jag vila mitt onda knä som tydligen inte klarar av
all misshandel. Jag som trodde att jag hade blvit bättre.
Och så denna förbannade matkoman.
Snart kommer Alyssa äntligen hem & då får jag iallafall
något att göra. Sällskapssjuk som jag är.
Entertain me
