Ceejvlas

Jag måste vara världens tröttaste idag.
Det känns som det i allafall. Kanske beror det
på tabletterna jag tryckt i mig, den där extra
kan göra mycket. Kroppen vill inte riktigt aktivera sig
som hjärnan skulle vilja att den gjorde.
Men jag behöver väl vila då?
Kanske är det vädret som gör mig trött?
Jag har hopplöst väntat på att det ska sluta snöa
så att jag kan gå & posta brev till chefen.
Men det kan jag säkert fetglömma, att det slutar
snöa alltså. Nog för att det är mysigt med snö,
men inte när jag ska ut med kryckor.

Jag fick tag på min chef idag. Efter två veckors
intensivt ringande till henne & ett röstmeddelande
om att hon är på sammanträde typ varenda gång
hade jag nästan gett upp hoppet.
Men idag hann jag få tag på henne innan hon tog den
längsta kaffepausen i världshistorien. Yey!!
Hon är faktiskt ganska cool emellanåt & att kalla min
läkare en idiot var ett milt uttryck ifrån henne.
Jag kan inget annat än att hålla med & vi var överens
om att vården egentligen är dålig.
På fredag hoppas jag att han hör av sig angående mina
röntgenbilder & då kommer jag kräva att han
antingen sjukskriver mig längre eller att jag får byta
läkare. Vem som helst kan väl se att jag inte kan jobba
hur gärna jag än vill.

Jag saknar jobbet. Pengarna, det sociala & dom boende.
Vi har ju faktiskt kul på jobbet.
Det är inte direkt att jag vill vara hemma för att vara hemma
& lata mig. Då hade jag blivit arbetslös istället.
Men jag vill inte heller förstöra mitt knä
ännu mer om jag nu ska tvingas jobba. Och att jobba på
så mycket höga doser smärtstillande känns inte direkt
jättetryggt. Jag blir ju lite fumlig & vissa gånger lite knäpp
i huvudet. Så är det när läkarna hellre drogar ner en för
att dölja problemet istället för att ta itu med det.



Hur som helst så måste jag snart gå ut.
Det bär mig emot. Och Alyssa hon vill göra snögubbar.
Hon vill ju aldrig gå på dagis längre, sedan jag blev
kass i knäet har hon velat vara hemma.
Hon tror att jag ska sluta som hennes far. Att jag inte kan gå.
Så är inte fallet, men det är lite sött att hon är
rädd om sin mamma. Jag är ju bäst i världen.
På ett sätt är det lite sådär oroväckande att hon inte kan
vara ifrån mig. Hon har aldrig velat vara hemma förr.
Men men. Vi får väl klä på oss & gå ut.
För vi sitter fortfarande i underkläder & duntofflor båda två.
Mys.