Ceejvlas

Alltid när jag går hem efter att ha lämnat Alyssa på dagis går jag i mina egna tankar.
Jag undrar hur det skulle varit om jag inte kämpade så hårt?
Eller om jag ens har kämpat hårt?. Jag vet inte?
Stackars hon som har det bra.
För 1½ år sedan såg livet inte ut som det gör nu. Jag vet inte var jag hade varit?
Jag hade inte varit medveten om min styrka & min målmedvetenhet. Det kan jag inte tro.

Den 1:a september 2007 rasade allt till noll. Det var nog ändå min räddning.
Chansen till ett lyckligare liv, för mig. Ett helvete för någon annan.
Hur hade det blivit om jag hade sprungit ner & tittat på honom. Hade jag jagats av mardrömmar?

Hade jag mått dåligt nu?..
Men det fanns inget blod, det brukar väl vara det som skräms mest?

Om jag hade sprungit ner & hört hans kippande efter luft, sett hans döende ögon

tror jag inte att jag hade varit fri nu.

Jag funderar över hur jag kunde sopa allt under mattan så snabbt & fortsätta leva.
Jag får nästan dåligt samvete över vilken lättnad det egentligen var för mig.

Natten den 1:a september minns jag nästan i detalj.
Jag minns hur Sandra & jag satt i soffan,han satt på golvet..
Halvskrikandes om hur dålig jag var. Hur jag aldrig kämpade för något.

Jag var van vid det, det berörde mig inte.
Det var skönt att någon annan fick se hur han betedde sig.
Aldrig annars inför andra.

Han skulle fly, han skulle gå ut igen. Sandra gillade inte heller flyende människor.

Jag själv hade lärt mig att inga problem kan lösas om man själv inte vill det &
hans problem var inte hur lite jag gjorde, han visste ju egentligen bättre.
Att det var jag som gjorde det mesta.

Det var hans problem med sig själv. Sandra låste dörren.
Min arm vreds om, jag hörde hur benen  vreds inuti.
Jag var säker på att den hade brutits.

Sandra hjälpte mig upp. Vi hörde en duns, något hårt som landade.

Vi tittade på varandra. Innan det gick upp för oss stod vi där.
Det kändes som om tiden stannade.

Jag tror vi båda hade rätt.

Vi sprang ut i köket. Ingen fanns där. Fönstret halvt öppet. Vi förstod.
15 meter ner, asfalt. Hur skulle man överleva det?!

Sandra sprang ner. Jag stod i köket, ringde 112. Vad skulle jag säga?!
Jag fick inte fram något.

Jag hörde hur Sandra skrek. Jag ryser fortfarande vid tanken.
Det lät som om hon skulle dö.
Min hjärna & kropp samarbetade inte. Kroppen rörde sig inte.
 Jag gick aldrig ner.
Och idag är jag glad för att redan där satte stopp för mitt helvete.

Helt handlingsförlamad kom grannen upp & hämtade mig för att vänta på polisen utanför.

Jag hade på något vis lyckats ringa en precis hemkommen Måns & Beson.
Dom skyndade sig.

Så dom kom, polisen frågade om jag skulle följa med i ambulansen. 
Början av min väg till frihet & jag sa Nej.
Jag tyckte inte det fanns någon mening med att sitta &
 vänta på dödenpå ett kalt sjukhus.

Polisen frågade mig om det var jag som hade gjort det.
Var det jag som hade puttat ut honom?
Dom gick runt med sina ficklampor & ljuset letade sig över fönstret.
Där var handavtryck på rutan.
En nykter person hade inte behövt fumla så mycket med att få upp det.
Det var inte mina avtryck.
Dom tyckte att jag kunde ringa till psyket om jag behövde hjälp.
Jag har aldrig sett min bror så arg.
Han skrek på polisen att det inte var jag som var psykisk sjuk, det var han.
Det var ju inte jag som hade försökt ta mitt liv, jag behövde ingen hjälp.

Jag & Sandra satt vakna hela natten. Rökte, ringde.
Omedvetna om att folk faktiskt sov gott ovetandes om vad som egentligen hade hänt.
Vi grät.
Den natten grät vi, vi skrattade åt den bisarra situationen.
Chockade, totalt oförberedda för att hantera en kris.

Det enda jag inte klarade av var att bo kvar där. Så jag började snart leta efter en ny lägenhet &
flyttade hem till mamma. Jag har fortfarande svårt för fönster på höga höjder.

Jag borde varit sjukskriven & vara hemma & bearbeta.
Men jag jobbade ju på solhällan & gick i skolan.
Jag kunde inte sluta leva mitt liv. Jag & Sandra gick i vår egna lilla värld i skolan.
Efter några veckor frågade folk vad som hade hänt?
Dom hade inte märkt någonting på mig.
Medveten om att folk gick & tyckte synd om mig.
Jag upplever fortfarande att folk tycker synd om mig.
Att jag måste gå igenom ett helvete.
Det enda helvetet var att han skulle komma hem igen.
Jag insåg under den tiden han låg på sjukhus.
Nersövd, svävandes mellan liv & död hur lugnt & behagligt
livet hade blivit. Jag hade full kontroll över allt.
Jag kunde prata med vem jag ville, jag kunde gå till skolan &
 vara där utan att någon ringde & frågade
när jag kom hem. Jag kunde gå & dricka kaffe & sitta i timtal & snacka skit.
Livet var bättre utan. Hur hemskt är inte det?! Är jag kall?!
Eller såg jag min chans till lycka. Jag hade iallafall inte sårat någon.
Allt som hände var hans val &
han får ju stå för konsekvenserna av sina egna handlingar.

Det jag tänker på nu är att alla inte är lika starka som mig.
Och jag vet inte hur jag ska kunna göra det bättre?!
Jag ser min mamma som var sjukskriven i ett år efter detta.
Jag gick vidare som om ingenting hade hänt. Jag har varit arg, arg över att han inte tänkte på sin dotter.
Inte arg för min skull. Mitt liv har blivit lyckligare, jag är den som jag vill vara.
 Det behövs inga spel,inga förändringar. Och jag har lärt mig att aldrig ta skit ifrån en kille.
Jag har precis lika mycket att säga till om. Det ska vara på mina villkor också.
Jag är som jag är!
Men när jag ser hur andra inte har tacklat det lika bra får jag dåligt samvete.
Det borde vara jag som behöver hjälp. Det borde vara jag som inte kan sova på nätterna.
Inte min mamma.
Men jag & min mamma är så olika. Det finns rädslor inom henne så det är sjukt.
Det borde inte vara jag som reser mig upp, vägra skrapa ansiktet i gruset.

Det är mig folk kommer fram till & säger stackars. Och jag blir inte klok på det.
Dom som står mig nära vet hur mycket bättre jag lever nu. Hur fri jag blivit.
Jag är jag nu. Tillbaka från en fyraårig misär.
Jag vill inte ha någon stämpel där någon tycker synd om mig.
För jag borstade av mig & fortsatte min rätta väg den 2:a september igen.
Det kommer alltid något gott ur allt ont!