Ceejvlas

Det är så det sägs. Att det finns en mening med allt.
Jag vet i fan det?
Jag har lyckats göra mer i livet än dom flesta av mina vänner.
Gör det mig klokare?
Gör det att jag tänker mer realistiskt under vissa situationer?
Gör det att jag lever annorlunda & tar allt med en nypa salt.
Jag skulle snarare säga En hel jävla näve med salt!
För småsaker sätts i en helt annan kategori än annat.
Jag väljer mellan att bry mig eller att släppa taget & gå vidare.
Jag lever bara en gång. Jag ska inte hänga upp mig på strunt.

Jag har hunnit med att bli mamma. En fantastisk upplevelse.

Hon är absolut det bästa som hänt mig.
Det största & ett livslångt uppdrag. Jag älskar henne mest.

Jag hann med att gifta mig, trots att jag levde i förnekelse.
Ska jag vara helt ärlig vet jag inte vad jag tänkte på?
Ett förhållande blir inte bättre, om jag hade vetat det då...
Man lär av sina misstag, man blir starkare med åren.
Jag blev invaggad i en tro att all skit jag fick gå igenom skulle
upphöra, att det skulle bli en annorlunda människa jag fick.
Men inom mig skrek en röst att
 det går inte att förändra en människa
som inte vill förändras

Jag hann uppleva ett trauma som nog var större för mannen än för mig.
Det var som om jag fick en käftsmäll & först då insåg vilket liv jag levt.
Ett liv i ständig rädsla. Ett liv där jag aldrig kom över ytan, jag kippade
ständigt efter luft. Först när förstörelsen var ett faktum drog jag mitt
första andetag på fyra år. Nu var det inte längre jag som svävade mellan
liv & död. Nu var det jag som levde. Det var jag som den starka.
Samma natt tragedin var här blev jag också fri.
Jag fick en onaturlig styrka & ett jävla mod att äntligen slå mig loss.

Jag har hunnit med att skilja mig. Jag levde nu efter mina egna känslor.
Jag hade insett hur mycket enklare livet var att leva när jag var själv.
Det fanns inget som hette magont, inga tårar, ingen rädsla.
Om Alyssa var det bästa som någonsin hänt mig är detta nummer två.
Hur kunde jag leva som jag gjorde?
Det slutar inte att förvåna mig hur jag, jag som är så självständig &
egentligen inte tror på tvåsamhet kunde leva så. Nedtryckt.
Men som sagt det är över nu.

Var fanns meningen i det? Jag vet i fan alltså.
Jag har gjort allt det man ska göra under hela livet under en fyraårsperiod.
Det är inte illa pinkat hur snabbt allting ändras.
Det är helt otroligt att något bra kan komma ur något dåligt.
Ur något så jävla dåligt.
Meningen med detta då?! Jag har fått en käftsmäll & vaknat upp?
Jag har insett att livet ska levas varje dag som om det vore den sista?
Det är längesen jag önskade mig någon annanstans, till ett annorlunda liv.
För det liv jag lever idag är precis det jag alltid önskat.
Inte behöver jag rätta mig efter en man & hans åsikter.
Nu har jag chansen att välja & vraka så passar det inte så bye bye!
Jag behöver inte redovisa vem jag pratar med eller smsar med
för det gör jag med vem tusan jag vill.
Jag får vara ute hur länge jag vill, med vilka kläder jag vill.
Det är ingen som dräller omkring med sina kläder överallt, mer än jag då!
Det är ingen som säger att han minsann jobbar mycket hårdare än vad jag gör.
För det finns ingen som är bättre än någon där. Alla jobbar! Minst lika hårt!

Allt kanske har en mening ändå?!
Min mening var att jag nog skulle förstå att livet ska man inte slösa på.
Livet ska inte gå ut på att må knas, det ska vara lycka rakt igenom.
Precis allt det jag har uppnått under bara ett år.
När så många år gick till att inte vilja vara där alls.