Ceejvlas

Jag sitter & väntar på att Gunilla eller Sofia
eller någon ska ringa angående det här akutmötet
som verkar ta lång tid att styra upp.
Jag hatar verkligen att vänta.
Det här jobbet ger en verkligen inte ledigt trots
att vi har fått ett sjukt bra schema.
Men det går inte att hålla det så.
Jag har aldrig varit på så mycket möten som nu.
Det är inte alltid kul att lägga sina lediga dagar
till möten. Vi andas jobbet.
Vi är alla lika ovetandes om vad som kommer hända nu.

Möjligt är ju att det inte blir så mycket mer jobb där.

Att det blir omhändertagning?

Jag trivs sjukt bra. Men att inte veta hur det blir längre fram

är mest bara drygt.

Ingen vet någonting.

Nästa jobb ska vara med utvecklingsstörda.

Tror jag. Det känns som om det inte är lika psykiskt

påfrestande. Eller jag tycker inte att det är det.

På sockenvägen trivdes jag absolut bäst!!

Jag har velat jobba där länge nu.

Men det är tråkigt att inte alla bor kvar där.

Dom man träffar som bor kvar frågar alltid

när jag ska komma & jobba.. Det är väl gulligt.

Nej, jag fortsätter på mitt nuvarande tills jag vet hur det blir.

Jag tar det som det kommer, för jobb har jag alltid!
Och jag älskar att jobba!! Det är det bästa som finns!
Förutom lammkött då! ;)