Ceejvlas

Jag känner mig helt slut i kroppen. Jag måste vara som en
80-åring med alla dessa krämpor som invaderar mig.
Jag är lika gnällig som en iallafall. Hur gärna jag än vill tro att
jag kan sova bort ontheten i ryggen så går det inte.
Är inte det typiskt. Det mesta annat småtjafs går ju över under natten.

Vi vaknade tjugo i tio imorse. Jag har fått sova längre ídag, nu när hon
är hemma än vad jag fått sova under hela veckan hon varit borta.
Jag fick order från regeringen att gå upp meddetsamma & göra
pannkakor. Så det fick jag ju göra.
Inte för att jag får någon hjälp med något, men det är väl så regeringen jobbar?!
Men det var ju gulligt att hon tyckte mina dörrar var fina.
-Dom är vita mamma, bra!

Jag får väl kolla om mina skattepengar har kommit in.
Tror nog att det bara är jag som inte gjort det!!

Idag vill jag verkligen inte jobba. Jag har riktigt ont.
Men eftersom jag är lika envis som vanligt så går jag dit
& jobbar så att det blir värre. Att vara rädd om mig själv
finns inte, jag kör på utav bara fan för att sen lägga mig & dö!