Ceejvlas

Jag vaknade av att mobilen ringde. Det var lilla Sandra som ringde &
trodde att jag var expert på nylonstrumpor. Jag som aldrig använder strumpbyxor
någonsin kan väl ingenting om sådant. Men det blev bra till slut & förhoppningsvis
fick hon med sig ett par till STCC idag. Det är coolt, hon ska stå där & vara snygg
& bara hänga. Fast jag hade ju inte velat göra det i denna blåsten med enbart ett
par nylonstrumpor & nån kort kjol. Icke.

Jag har fått några blundar inatt. När jag höll på att somna fick jag sms av Daniel.
Han skulle se Winnerbäck. Jag förbannade hans klyftighet att smsa det till mig
som blev helt till mig & önskade mig bort till Borlänge.
Jag tycker det är fruktansvärt orättvist!! Hans kamera var kass så det blev inget
videosamtal heller. Och inga mmsa på den mannen, den genialiska mannen
Lars. Jag hade också velat vara på Peace&Love igår. Mer än något annat.
Men till slut så somnade jag med svidande röv & lår. Men jag kunde sova iallafall.
Det var nog bland det skönaste jag har gjort. Att få sova & kunna ligga på rygg utan
att jag höll på att avlida.
Jag drömde konstigt. Riktigt konstigt. Och jag blev nästan rädd för mig själv.
Om jag inte ens kan hantera det i verkligheten hur kan det då vara så enkelt i drömmen?
Jag skrattade åt mig själv & mina konstiga drömmar, hänger inte upp mig på händelser
som inte ens är reala.
Fast det kommer vara svårt att få bilderna ur huvudet.

Lillfisen har redan hunnit med sina vanliga bus. Kanske är det bara att vänja sig vid
en krigszon här hemma nu. För det är ju trots allt en övergående fas.
Tråkigt är det att hennes pappa inte klarar av att hantera henne, eller ens vill vara en stor
del av hennes liv. När Alyssa frågar någon annan man om han vill bli hennes pappa är
det ett stort tecken på att han inte sköter sin uppgift på det sätt varken hon eller jag vill.
Han blev väl lycklig igår när hon fick åka hem istället för att sova där som hon skulle, då kunde
ju han supa skallen i bitar & totalt ignorera att han är pappa.
När han ringer mig nu på morgonen med sömndrucken röst & fortfarande lagom full får jag
ett konstigt raseri i kroppen. Jag vill slå in huvudet på honom & jag vill inte ens veta av hans
existens som han alltid gör mig påmind om.
När han frågar om han måste ha Alyssa idag för att han är så jävla bakfull så tänder jag till
på alla.. Varenda cell i min kropp intar krigsposition & jag räknar tyst till tio & säger att
det inte är några av mina bekymmer. Att han är bakfull. Man måste tänka längre än vad näsan
räcker. Jag säger att jag inte kan välja om jag vill ha henne eller inte bara för att jag har
druckit för mycket. Jag säger lugnt något i stil med att då borde man tänka sig för innan
man öppnar den där ölen, man borde kanske försöka att inte alltid dricka sig pissnitad.
Men han är inte mina bekymmer & jag bryr mig inte om han är bakfull. För Alyssa ska han ha
& han ska göra sitt jobb mer än väl annars då jävlar..
Ett barn ska inte bli lidande för hennes fars oförmåga att tänka, eller för att han druckit för mycket.
Hans samvete kanske är rent, men mitt är inte när jag behöver lämna min älskade lilla flicka
till en okapabel far som bara kommer sitta där & tycka synd om sig själv.
När fan ska den människan börja tänka?! När ska han ta sitt ansvar?! När ska han börja förstå
att spriten kommer ta död på honom, inte nu, men jag ger mig fan på att han redan fått vissa
skador av alkoholen. När man befinner sig ett tillstånd som han gör ska man vara förbannat
försiktig med vad man häller i sig.
Fast jag skulle inte ens fälla en tår om något hände.