Ceejvlas

I've been addicted to a selfish kind of love.

Puuh! Jag är utmattad. Totalt jävla slut i varenda liten
millimeter av min kropp.
Att sitta i ett konferensrum lika stort som mitt sovrum
& vara tio personer innebär att syret snabbt förbrukas´,
det är en ren galenskap faktiskt.
Jag kände inte riktigt att jag orkade lyssna ordentligt eller
ta del av diskussionerna. Dock fick jag ju framföra det
hastigt nerskrivna rutinerna som ska följas.
Vi fick en halvtimme på oss & med minst sex A4sidor
går det inte annat än att slafsa igenom. Kvalité sägs det.
Det var fint att bli bjuden på kina/thaimat på lunchen,
men attans vad jag kände mig gnällig.

Jag hämtade mitt älskade barn som har varit hos
doktorn idag igen. Vi springer dit som om det vore en
rolig grej. Tydligen var det en ny infektion. Yey!
Sjuka familjen är vad vi är. Men hon fick iallafall mer
medicin så att hon kan få sova om nätterna.
Nu är hon hos sin älskade Leo. Det var längesen dom fick
leka & jag kan tycka det är ganska skönt att få sitta ner
en liten stund & bara andas efter en påfrestande dag.

Well, you don't do me like you should.
And please take a look at yourself.

Mmm.. & så orkar jag inte mer.
Så jävla skönt om jag bara kunde skaka av mig
allt & alla förbannade jävla tomma fraser som
jämt fastnar. Men okej, jag är väl inte värd det.
Allt annat än första plats är uteslutet & hela tiden
hindras jag att fortsätta mot det.
Det upptar så mycket energi & tid att kämpa
mot något som aldrig lär bli.
Det talas i futurum & jag är inte riktigt där än.
Jag kan inte heller lära mig att godta ett nu.