Ceejvlas

Jag är klumpigast i världen. Jag slår i sönder varenda glas som kommer i min väg.
Och allt kaffe gick åt pipsvängen. Helvete.

Och idag skulle jag vara duktig & skicka in en massa papper. Alla de som krävs på mina ansökningar.
Men såklart har jag helt förbannat glömt att det måste vara två personer som vidimerar skiten.
Ska det inte alltid vara något? Dra mig baklänges vad trött jag blir av papper. Jag vet iallafall att jag aldrig
i hela mitt liv kommer att sitta på ett helvetiskt kontor. För jag har minsann ingen koll alls.
Känner mig mest förvirrad & kräker på det.

Jag tittar på den ena lägenheten efter den andra & jag får lite småspel på att det bara finns lägenheter på de områdena som jag helst undviker. Och den enda som jag verkligen tyckte var fin låg långt utanför hela förbannade civilisationen. Och så var den mycket dyrare än min & bra mycket större.
Två våningar & ja, ni vet allt som man faktiskt får lov att kräva. Jag är kräsen. Och jag är ensam.
Jag behöver inte fem rum & en jävla massa space, även om det faktiskt är det jag en dag ska ha.
Så jag kommer sitta i denna förbannade lägenheten i evigheter & ruttna som en gammal hagga & bli bitter för att det aldrig finns något för mig. Men det sägs ju att jag ska bygga hus. Jag undrar när fan då?
Om tjugo år eller något kanske. Då är jag alldeles för gammal. Usch. Jag kanske inte ska tro på allt?
Även om de kallar sig medium, eller vad heter det? En Karsten Torebjer kanske?!




Nej, nu ska jag väl göra något vettigt här. Kan ju inte sitta av hela dagen.