Ceejvlas

Skolan gick bra idag. Det var mest samma som förra gången.
Att barnen fick titta & leka lite.
Det var namnuppropning & det slår väl aldrig fel att folk inte kan uttala Alyssas namn. Hur svårt är det?
Det låter ju precis som det stavas.
Men likväl blir det alltid Alicia, Alyssia eller något annat som mest låter konstigt.
Men hon räckte upp handen i vilket fall som helst & jag blev förvånad över att hon inte rättade fröknarna.
Hon brukar vara noga med att det uttalas rätt. Det var inga som helst problem med att hon kommer själv ifrån sin förskola, det trodde jag inte heller & hon försvann så fort det blev fri lek.
En timme var inte nog för henne, nu vill hon ju inget annat än att gå till skolan varje dag.

Nu börjar det närma sig mitt helvete. Igår fick jag en försmak på hur det kommer att bli. Ett jävlans ljugeri & att han verkligen inte förstår vilka handlingar han har gjort. Ett dumspel som inte är utav denna värld.
Det måste vara hans hjärnskada. Eller bara det att han har fått öva på att spela dum så länge.
Försöka vara pedagogisk nu fungerar kanske inte riktigt.
Det skulle han ha gjort för längesedan, inte en dag innan.
Och att han säger till mig att jag är så illa tvungen att sitta där är inte riktigt sant.
Precis som om han skulle kunna tvinga mig till att sätta mig där? Nej, detta gör jag enbart för Alyssas skull.
För att hon ska slippa ljugerier & allt annat som han tyvärr orsakar.
Det ska bli intressant att höra vilket ansvar han tar. Han kommer komma med historier som han önskar vore sanna, men som inte stämme överhuvudtaget. Det där med att vilja ha henne finns inte.
Aldrig i helvetet att han skulle frivilligt ta henne. Det har inte hänt en gång att han sagt att han vill ha henne.
Helst skulle jag vilja ha alla människor med mig som vet vad han går för. Som vet vilken människa han är.


Jag hoppas att det kommer en dag då det inte bara är jag som får berätta om hans skit.
Det handlar absolut inte om att min familj & vänner står på min sida, det handlar om sanningen.
Hade jag haft fel i allt det jag berättar så tror jag nog att jag hade fått höra det.
Jag tvingar som sagt ingen till att vara på min sida. Det finns saker han har gjort mot min familj & vänner som är allt annat än okej, det kanske är dags att det också kommer fram.

Jag andas tungt, magen gör ont. Min ilska får inte synas. Mitt hat måste stoppas undan & inte visas.
Blir jag arg så måste jag komma ihåg att räkna till tio för att sedan fortsätta.
Men jag vet när jag ser honom att det kommer bli svårt. Jag kommer ha ett hjärta som dunkar i hundranittio,
jag kommer vilja kräka & helst röka ett paket cigg för att lugna nerverna. En sup innan skulle kanske vara bra?
Det är alltså såhär det är att hata någon, det är verkligen såhär det känns.
Jag trodde verkligen inte att det var möjligt.

Det finns inga ord i världen som kan förklara hur jag känner nu. Och detta är bara början.