Ångest
Vad hände med mina drömmar? Vad hände med mina mål?
Jag har förlorat det där stadiga fotfästet jag en gång hade, det som räddat mig hundratals gånger ifrån förfall.
Jag har förlorat mitt fokus & allting är som i en tät dimma, det är vilsenhet & meningslöshet i mycket.
Det är miljoner förbannade tankar som tär mig itu som är verklighet, som är skrämmande & som gör mig till någon osäker & skakande människa. Någon som inte alls är jag.
Jag litar inte på ord som sägs vara på riktigt, när det ofta sägs andra saker andra gånger.
Jag litar på mina egna känslor & det är inte rätt. Jag litar på hur människor visar sina känslor. Hur.
Att prata kan alla göra utan minsta uns av sanning. Jag vet hur det är, jag har hört det förut, jag har trott på det & jag har lärt mig utav det. Jag förväntar mig för mycket.
Den där klumpen av ångest i magen över hur det ska bli för min älskade Ally. Varför försöka komma åt mig genom henne? Jag våndas inför tisdag. Det tar upp varenda liten minut av min tid jag har över.
Det gnager så in i helvete på mig. Det ger mig magsår deluxe & shitloads med sömnlösa nätter.
Det är lätt att säga att jag vinner, nog för att jag gör det. Men det är väl kanske inte så mycket det som tär på mig, det är inte det så mycket egentligen. Det är att jag måste genomgå det överhuvudtaget.
Var det så allt skulle sluta? Det är grymt, svartvitt. Där ska någon sitta & bedöma mig, min kompetens som mamma. De ska se min grop som någon annan grävt & hur fasligt nära kanten jag är.
Efter att ha blivit nedtryckt så pass länge av en & samma person så sitter det faktiskt lite kvar. Ärr.
Jag håller mig hellre undan, men nu ska jag behöva ta upp allt igen. Jag ska aldrig få glömma.
Det jag förträngt måste fram & bilderna skenar runt som ett jävla helvete.
Vissa dagar orkar jag inte prata med någon för jag vet att jag är bitter. Jag vet att jag ältar & ingen orkar lyssna.
Fan det värker, ilar & känns. Ibland vill jag skjuta mig själv för hur svag jag varit & hur illa jag varit mot andra.
Men det är lätt att rycka på axlarna. Eller inte orka förstå. Men det är klart. Så länge ingen verkligen vet sanningen så är det svårt att förstå.
Men förlåt. Jag ursäktar mig.
När allt är över tar jag flyget härifrån & tänker att jag har blivit lite starkare. Samlar nya krafter.
Blir mig själv.
Jag har förlorat det där stadiga fotfästet jag en gång hade, det som räddat mig hundratals gånger ifrån förfall.
Jag har förlorat mitt fokus & allting är som i en tät dimma, det är vilsenhet & meningslöshet i mycket.
Det är miljoner förbannade tankar som tär mig itu som är verklighet, som är skrämmande & som gör mig till någon osäker & skakande människa. Någon som inte alls är jag.
Jag litar inte på ord som sägs vara på riktigt, när det ofta sägs andra saker andra gånger.
Jag litar på mina egna känslor & det är inte rätt. Jag litar på hur människor visar sina känslor. Hur.
Att prata kan alla göra utan minsta uns av sanning. Jag vet hur det är, jag har hört det förut, jag har trott på det & jag har lärt mig utav det. Jag förväntar mig för mycket.
Den där klumpen av ångest i magen över hur det ska bli för min älskade Ally. Varför försöka komma åt mig genom henne? Jag våndas inför tisdag. Det tar upp varenda liten minut av min tid jag har över.
Det gnager så in i helvete på mig. Det ger mig magsår deluxe & shitloads med sömnlösa nätter.
Det är lätt att säga att jag vinner, nog för att jag gör det. Men det är väl kanske inte så mycket det som tär på mig, det är inte det så mycket egentligen. Det är att jag måste genomgå det överhuvudtaget.
Var det så allt skulle sluta? Det är grymt, svartvitt. Där ska någon sitta & bedöma mig, min kompetens som mamma. De ska se min grop som någon annan grävt & hur fasligt nära kanten jag är.
Efter att ha blivit nedtryckt så pass länge av en & samma person så sitter det faktiskt lite kvar. Ärr.
Jag håller mig hellre undan, men nu ska jag behöva ta upp allt igen. Jag ska aldrig få glömma.
Det jag förträngt måste fram & bilderna skenar runt som ett jävla helvete.
Vissa dagar orkar jag inte prata med någon för jag vet att jag är bitter. Jag vet att jag ältar & ingen orkar lyssna.
Fan det värker, ilar & känns. Ibland vill jag skjuta mig själv för hur svag jag varit & hur illa jag varit mot andra.
Men det är lätt att rycka på axlarna. Eller inte orka förstå. Men det är klart. Så länge ingen verkligen vet sanningen så är det svårt att förstå.
Men förlåt. Jag ursäktar mig.
När allt är över tar jag flyget härifrån & tänker att jag har blivit lite starkare. Samlar nya krafter.
Blir mig själv.
Kommentarer
Postat av: Annsofie
Hej söta du...Jag vill bara ge dig lite styrkekramar! Jag vet inget om ditt förflutna eller om dig men jag ser hur lycklig din dotter är varenda gång jag ser henne med dig. du är en bra mamma josefin <3 tvivla aldrig på det och låt ingen trycka ner dig mer. gud straffade honom av en anledning...
Trackback
