Ceejvlas

Ibland eller ganska så ofta så har hopplösheten kommit & nypt mig hårt. Den sista tiden har varit tuff.
Jag ska inte sticka under stol med att jag emellanåt bara velat slänga in handduken & tackat för mig.
Gett upp allt som jag har kämpat så förbannat hårt för. Jag vet att jag inte är någon svag jävel som ger upp, jag behöver inte ha någon som visar mig var skåpet ska stå. För jag ställer det själv.
Och hur jävla gärna jag än skulle vilja ha min räkmacka tillbaka nu, helst för längesedan så är det här väl ett test till som jag måste utsättas för. Det var en jävla massa jag ska testas för.
Nej, jag ska väl få karatesparkas ett tag till för att överbevisa någon.
Den där meningslösheten som ibland har varit förbannat påträngande & obehaglig är inte lika stark nu.
Nu är jag mest bara arg. Arg för att jag har ryckts med i skiten, tagit det åt mig & självömkat lite.
Ja, det är okej att tycka synd om sig själv. Men bara lite. Jag har inte tyckt synd om mig själv på det viset att alla andra ska komma & klappa mig på kinden & säga -aww stackars dig. Inte alls så.
Men det är klart att jag har undrat varför jag ska behöva kämpa för så jävla mycket konstiga saker, trauman som kommer sitta kvar resten av livet. Det kunde ha varit värre tycker jag då.
Men det är väl ganska illa det här också? Äh va fan. Jag vet inte egentligen vad jag var ute efter med detta inlägget & eftersom jag inte sovit på ett dygn nu så fungerar inte hjärnan riktigt som den vill.

Eller så var det något om att den där hopplösheten sakta börjar försvinna. Nu är det mest en gnagande oro.
Jag förväntar mig alltid det värsta. Och det sägs att man bara ska ta det som det kommer. Inte förstora upp saker, eller ta ut det i förväg.

Om jag svamlar så är det för att jag var så illa tvungen att ta en Imovane. Jo, jag blev hemskickad från våningen ovanpå med sömnpiller. Och jag tror minsann de pillerna verkar snabbare ju mer utmattad du är.
Well, min sömn har ju varit riktigt usel länge. Det finns bara på en plats där jag sover som ett litet barn & det är bredvid min älskling. Där är jag tryggast i världen, som ett litet barn. Jag måste helt enkelt tanka min sömn där bredvid honom, tätt intill.
Mina ögon ser inte riktigt tangenterna & jag tror den har börjat verka ganska så snabbt idag.
Egentligen borde jag gå & slå en sjua som min morfar sa, men vågar? Det är den stora frågan.


Och så vill jag berätta för alla. Precis alla ,att jag har fått världens finast pojkvän. Det är nästan så att jag skäms för att han alltid alltid är så underbar & gör så förbannat mycket för mig. Jag gör inte så mycket tycker jag.
Vad gör jag för honom egentligen? Jag kan inte ta hand om en man låter det som, måste vara min nybörjarotur. För riktiga män har jag aldrig haft, Det är ju uppenbart nu när ja träffade honom. Han är den perfekta mannen.
Han är allt det där jag velat ha i en man. Och jag är nästan rädd att jag ska tappa bort honom.
Jag vill ha honom sådär sjukt länge att jag inte kan räkna dit. Och nej, jag må ha dåliga betyg i matte.
Men han är all rätt matematik.
Jag älskar dig mer än mest. Jag vet att du är rätt när ingenting stör mig hos dig. Det är ovanligt, men förbannat jävla underbart. Jag älskar älskar älskar dig.

Nu har den verkligen kickat in. Tjotjena & det smakar skit i munnen.
Jag får kisa med ögonen för att bokstävnerna inte ska hamna helgalet.
Så nu när jag ändå är lite top notch så lägger jag ner detta projektet. Blogga.


Och jag ser lite udda hallisar också.. Undra vilka biverkkingar dom tabletterna ger. Det kan bli en intressant historia detta.
Men fyy vad dom gav konstig smak i munnen. Vågar jag gå ut i köket & ta vatten? Åhhh!

Men godnat & kärlek till er som betyder & ni som är fina