Ceejvlas

Där satt jag halvtimmen innan & bara väntade på att helvetet skulle börja. Jag var inte nervös, det kan jag inte påstå att jag var. Jag fruktade mest mötet med den man eller man kanske vi inte kan kalla honom?
som skapat allt problem.
Hade jag vetat att mitt liv skulle få sig ett sådant tvärt kast hade jag aldrig beblandat mig med honom.
Det är lätt att vara efterklok. Det är lätt att tänka -tänk om. Det går inte att ändra nu.
Jag hade inte varit samma jag om allt inte hade hänt, jag hade varit den där mesen som inte lärt mig att kämpa.
Life is a journey, constantly turning down an unknown path.

Jag har fått sota för misstaget, jag har fått höra både det ena & det andra såhär i efterhand.
Vem talade om för mig när jag var fast i skiten att det var fel? Att det skulle sluta rent galet?
Jag tänker inte försvara mig, jag tänker inte säga att jag inte visste, för jag visste mer än väl. Jag var rädd.
Det fanns inga vägar bort, det fanns inga flyktvägar att springa på.

Trots att mötet är frivilligt så vill jag lösa det. Jag vill få ansvaret för mig själv för det finns ingen som helst ansvarskänsla hos den idioten. Det går så bra när det ska visas upp, visa att han visst kan. Men vad kan han?
Jag vill att andra ska veta hur han är. Hur han betett sig. För hur kan en man som har gjort en sådan sak som han har gjort kallas ansvarsfull? Jag ser det snarare som ett tecken på instabilitet & det där psyket han ligger inne med är inte av denna värld. En svagare människa får jag leta efter. Det är lättare att skylla sina egna misstag på andra & jag har blivit boven i detta drama. Det var mitt fel alltihop.
Det var jag som drev honom till att försöka flyga. Och han kan inte för sitt liv förstå vilka handlingar jag menar när jag säger att han borde tänka ett steg längre innan han drar igång allt. Det är jag som inte kan samarbeta,
det är jag som inte kan prata. Det är jag jag jag.
Det finns ju inget att prata om, det slutar med att jag får bryt & hela jag blir hatisk. Han kan konsten att förstöra en hel dag.

Men iallafall. Vi åkte till mötet & jag ville mest begrava mig själv någonstans på vägen.
Där satt han. Och jag ville hålla mig hundra miljoner kilometer ifrån honom. Men det första han sa var att det inte blev något. Den där människan som skulle hålla i mötet var på rättegång.
Jag vände lika snabbt & gick ut som jag kom in. Och jag blev faktiskt lite förbannad.
Hon visste att hon skulle ha möte, hon visste att rättegången hon var på skulle ta längre tid.
Varför meddelade ingen mig? Kunde ingen ringa & säga att det blev inställt?
Varför ska jag sitta & ha ångest över något som inte kommer bli av. Här har både mamma & älsk tagit ledigt för att följa med mig & för att passa Alyssa & så blir det inget. Jag hade förberett mig så mycket att jag faktiskt gick dit, jag gillade läget & tänkte att nu jävlar. Men det sket sig.
Nu får jag vänta. Nu får jag göra om samma sak igen. Nu får jag ladda om. Börja om från noll. Fanhelvetesskit.

Nästa gång får jag gå dit själv. Jag kan inte tycka att det är rätt att få andra till att ta ledigt igen.
Men ni ska veta att det betydde förbannat mycket. ♥

Och tills nästa gång ska jag faktiskt försöka att leva lite också.
Det som gjort mig så illa ska inte ta över hela mig.