Ceejvlas

Jag ser ut som sju svåra år idag. Eller känner mig som det, hur det nu känns?
Alyssa bestämde att vi skulle cykla till dagis, fine för mig. Eller ja, jag cyklade inte för det hade jag aldrig orkat.
Inte när jag har typ sjukt svårt för att andas som det är & inte när hela huvudet gör ont.
Det gör till & med ont i tänderna. Kan det vara bihålsinflammation tro? Infekterad deluxe iallafall.
Så jävla mysigt.
Bra med lite motion sådär på morgonkvisten & eftersom solen sken var det ännu lite bättre.
Jag pratade med fröken P på dagis om allt som händer, även om jag inte kunde dra hela historien.
Jag bokade ett samtal så där får jag väl berätta om hur dicken drar in Alyssa i allt & hur han dumförklarar mig inför henne. Inte konstigt att hon inte vet var hon ska stå? Vi pratar inte om honom hemma.
Hon nämner honom sällan. Det finns inget att säga om honom så varför ständigt göra oss påminda om helvetet?
I vilket fall som helst så har ju dagis en plikt att lämna ut all information till hennes pappa också eftersom vi fortfarande har delad vårdnad, tyvärr.
Nu ska hon hälsa på i skolan tre dagar under april & maj. Han kommer få lappen om det.
Alyssa ska inte gå på samma skola som sina dagiskompisar eftersom vi inte ens bor i samma område.
Därför måste jag sköta allt det själv. Att en personal ska följa med enbart Alyssa finns det inte resurser till.
Nu kommer kruxet. Han kommer veta om det. Vi kan inte vistas i samma rum.
Jag spyr om jag ens behöver utstå åsynen av den ynkligaste människan i världshistorien.
Han kommer definitivt att ställa till med en scen. Så hur löser jag detta?
Dessutom är det samma dag som vi ska mötas i familjerätten, det känns inte så lyckat.
Det enklaste hade varit om jag hade sluppit honom överhuvudtaget någonstans i min närhet.
Så är inte fallet.

Det börjar dra ihop sig för att plågas också. Och på min powerwalk hem från dagis så kunde jag inte ens njuta av det fina vädret för tankarna tog mig långt bort. Jag är sjukligt nervös. Jag har haft ont i magen sedan igår.
Jag som aldrig är nervös har gått & blivit nervös inför saker som aldrig skulle bekommit mig förut.
Det har hänt något med mig. Jag kanske har insett att livet faktiskt är ganska så skört & kan ta slut.
Jag har gått & blivit dödlig.
Jag är obotligt rädd för att saker ska ta slut. Och att jag inte betytt något eller påverkat någon.
Att jag bara är ingenting. Jag var ju inte ens rädd när jag var döende på riktigt.
Men vi får väl se hur det går idag. Jag hatar tanken på att vara sjukt sårbar i en obekväm situation.
Det går kanske över med bedövningen? Jag kanske kan få lite lugnande
Wish me luck!

Nu ska jag trycka i mig lite värktabletter, så jag kanske orkar med dagen trots ett riktig rackarbajsarvirus.
Jag skulle behöva ha någon som passar upp mig. Men det är ont om sådan lyx.