Ceejvlas

Jag vet inte. Men nu känns det ganska så fel.
I ensamhet känns allt lite mer. Och jag vet inte om det blir ändring på det?
Jag har absolut ingenting att ge. Det finns inte så mycket mer kvar.
Allt som betyder mycket har glömts bort.
Och såhär på kvällarna blir det så tydligt.

Det där med att det tar tid att lösa saker tär på mig.
Jag vill lösa allting fort. Jag vill ha en lägenhet nu.
Nu känns det som det kvittar var.
Jag vill att mitt knä ska sluta fucka så att jag kan bli mig själv igen.
Jag vill jobba bort varenda känsla som förut & jag vill göra allt annat
än ingenting alls. Men jag kan inte.

Just nu är jag världshistoriens sämsta människa.