Ceejvlas

Jag fortsätter min jakt på lägenhet. Jag börjar få lite ångest över det faktiskt.
Det är mycket tankar fram & tillbaka. Jag vill inte nöja mig med någon halvtaskig
mellanlandning någonstans där jag vet att jag verkligen skulle hata att bo.
Men jag vet att jag måste börja om från noll nu.
Jag är trött på min egen negativitet när det handlar om precis allt. Jag har bara ingen tro på något nu.
Det hjälper inte att någon säger att det löser sig, för allt det som jag har kämpat så förbannat
länge för har raserats på ett fingerknäpp. Nice done sucker!
Bra gjort Josefin.
Och jag vet att jag snart inte står ut med fler predikningar om att det är tufft ibland.
Det som aldrig har drabbat mig har jag inte heller påverkats av. Jag har alltid rett mig själv.
Jag har alltid tagit mig igenom saker som påstås vara svåra med en axelryckning & svordomar.
Jag har aldrig varit hemma såhär länge någonsin.
Jag blev inte ens såhär förvirrad & ovetandes när mitt liv stod på spel. För jag visste vad felet var.
Felet åtgärdades & jag lever ju idag. Jag förlorade aldrig hoppet.

Men jag måste erkänna att detta är nog tamejfan det jobbigaste jag någonsin varit med om.
För jag vet varken ut eller in. Jag skulle kunna stänga in mig utan någon som helst kontakt med
omvärlden, för jag vet inte hur jag ska orka vara mitt vanliga jag.
För jag känner det själv. Jag har blivit någon jag inte kan stå för. Och jag har ingenting att säga.
Det händer absolut ingenting. Det enda som känns är konstant smärta.
Och ja, om det gjorde ont förut så gör det sju resor mer ont nu.

Men det är faktiskt bättre att gå igenom allt detta ensam. För det är svårt att jämt bita ihop.
Och det är skönt att veta att ingen riktigt vet. Det skulle jag aldrig orka med.
För det är stolthet & envishet.