Ceejvlas

Jag tror det är ett ganska så dött lopp som jag springer just nu.
Det blir liksom inte så mycket mer än såhär & jag är besviken. Åh, Gud så besviken jag är.
(Nej, jag tror inte på Gud heller)
På mig själv för att jag har lärt mig att spela defensivt, jag bemästrar det så underbart bra att jag
nästan är imponerad av mig själv. Tills jag inser att det är helt fel taktik.
Jag vet att jag kommer att gå förlorande ur det här, på mer än ett sätt. Jag gräver mig själv lite djupare
för varje dag som går. Men jag hör också allt på ett helt annat sätt än som det sägs på,
man säger inte vissa saker. Om det sägs för att testa mig så är det galet fel. Jag vill helt enkelt inte höra allt
det där som sägs emellanåt, det luktar alldeles för mycket not-moving-on.
Är det för att få min uppmärksamhet så vill jag helst bara kräka över det.

Jag känner hur allting mest rinner ut i sanden. Det är inte samma nu som då.
Jag har slutat att vänta på att tiden ska gå. Jag förväntar mig inget, jag önskar inte mer.
Det känns lönlöst med att vilja ha lite mer för det finns ingen samarbetsvilja eller samma mål.
Jag har förstått att det kan vara skönt med tidsfördriv, men jag har glömt hur det känns att vara viktig.
Det handlar absolut inte om mig.
Jag har glömt vad det var jag ville ha.
Min energi är alldeles förbannat slut & för varje gång så känner jag att jag försvinner bort ännu en
liten bit.
Om det finns en förklaring vet jag inte? Och det känns som att kämpa i motvind.
Det finns saker som blir mindre vackra & det som blir vackrare.
Men någon gång måste jag få ett svar.

****

Hmm, vad ska detta betyda?
Ungefär ingenting.
Jag är bara en förbannat jobbig tänkare som kräker ord lite hur som helst.
Och nu ska jag skriva på min bok.