Lite bitter.
Det har varit en riktigt tråkig dag hittills. Som jag har slitit med saker jag inte ens skulle gett mig på.
Till slut blev det blod & svett, men inga tårar. Bara en obotlig irrititation. Det är inte lönt att gråta här inte.
Jag rycker på axlarna för den fina ohjälpsamheten som råder & det är väl också den som gör mig irriterad.
Men jag är van.
Nu är här saker precis överallt & jag vill inte ens se det. Jag har fobi mot att ha för mycket prylar framme, det ger mig gåshud. Men vad ska jag göra? Det får stå här under den månaden som allt ska pågå här.
Det kunde inte kommit lägligare. Jag menar, det är inte så kul att vistas i ett renoveringsprojekt när jag är sjukskriven. Det är inte så kul att gå hur långt som helst för en äcklig dusch som alla andra duschar i.
Bara tanken ger mig kvälvningar. Dessutom är jag inte bra på femminutersduschar.
Det är tydligen fredag idag. Alla ska hitta på något sådär kul & det känns som om det börjar bli lite sent för mig att planera. Jag har ju inte ens mitt barn hemma senare. Det är inte min kopp thé att sitta hemma i min ensamhet & känna mig övergiven. Det känns tillräckligt mycket på vardagarna när det inte finns en kotte hemma.
Det är urbota tråkigt & jag vill ha shitloads med kul. Jag har glömt hur kul livet var innan jag blev sjukskriven.
För det är deprimerande att inte få träffa folk som man tycker om. Som man har kul med, som man ser fram emot att träffa. Men med onthet & piller är jag inte heller så top notch.
Jag saknar min älski också. Det är ungefär lika roligt som en påse skridskor.
Det känns som evigheter sedan jag träffade honom sist & det är nästan som att
allting är på låtsas. Sådär emellanåt. Och för att vara ärlig så känns det förjävligt.
Men vad ska jag göra när jag tycker att han är finast i världen?
När han betyder sådär mycket?
Jag ♥ honom ju. Och allting känns lite mer när jag bara går här hemma.
Väntar & längtar & ändå inte får som jag vill.
Nu ska jag försöka fortsätta med det där tunga jag höll på med.
För att jag måste. Inte för att jag vill.
Till slut blev det blod & svett, men inga tårar. Bara en obotlig irrititation. Det är inte lönt att gråta här inte.
Jag rycker på axlarna för den fina ohjälpsamheten som råder & det är väl också den som gör mig irriterad.
Men jag är van.
Nu är här saker precis överallt & jag vill inte ens se det. Jag har fobi mot att ha för mycket prylar framme, det ger mig gåshud. Men vad ska jag göra? Det får stå här under den månaden som allt ska pågå här.
Det kunde inte kommit lägligare. Jag menar, det är inte så kul att vistas i ett renoveringsprojekt när jag är sjukskriven. Det är inte så kul att gå hur långt som helst för en äcklig dusch som alla andra duschar i.
Bara tanken ger mig kvälvningar. Dessutom är jag inte bra på femminutersduschar.
Det är tydligen fredag idag. Alla ska hitta på något sådär kul & det känns som om det börjar bli lite sent för mig att planera. Jag har ju inte ens mitt barn hemma senare. Det är inte min kopp thé att sitta hemma i min ensamhet & känna mig övergiven. Det känns tillräckligt mycket på vardagarna när det inte finns en kotte hemma.
Det är urbota tråkigt & jag vill ha shitloads med kul. Jag har glömt hur kul livet var innan jag blev sjukskriven.
För det är deprimerande att inte få träffa folk som man tycker om. Som man har kul med, som man ser fram emot att träffa. Men med onthet & piller är jag inte heller så top notch.
Jag saknar min älski också. Det är ungefär lika roligt som en påse skridskor.
Det känns som evigheter sedan jag träffade honom sist & det är nästan som att
allting är på låtsas. Sådär emellanåt. Och för att vara ärlig så känns det förjävligt.
Men vad ska jag göra när jag tycker att han är finast i världen?
När han betyder sådär mycket?
Jag ♥ honom ju. Och allting känns lite mer när jag bara går här hemma.
Väntar & längtar & ändå inte får som jag vill.
Nu ska jag försöka fortsätta med det där tunga jag höll på med.
För att jag måste. Inte för att jag vill.
Kommentarer
Trackback
