Ceejvlas

Det där med att kliva upp på morgonen när klockan ringer är riktigt svårt.
Alyssa kom in ganska sent inatt. Den var nog närmre fyra & jag vaknade till av att
hon gick rakt in i väggen. Så jag hade lite svårt att somna om.
När klockan ringde halv åtta så stängde vi bara av skiten & vände oss om för en femminutare till.
Men jag kände hur ont mina öron gjorde. Oh no! Jag vill inte bli sjuk. Min hals gör galet ont & om
jag inte hade vetat att jag inte gjort något med huvudet så skulle jag tro att jag stått & slagit in
det i en betongvägg. Inte bara en gång utan minst en miljon.
Typiskt att det alltid ska vara något.
Alyssa hon var lika krasslig, konstigt för hon var ju förkyld i början av förra veckan också & den botade vi med kuckelimuckmedicin. Hon tappar rösten med jämna mellanrum & det i sin tur kan ju vara ganska så bra.
Ingen röst- inget tjat. Nej, men det är ju synd om flickan att behöva dras med feber & grejer varannan vecka.
Det är ju oftare än vad hon dras med sin pappa.
Och det var väl dit jag skulle komma? Att hon ringde till sin pappa. För att berätta att hon var sjuk.
Inget annat. Men medan hon frågade om han kunde ringa dagis (Jag var inte någon del i den ideén) tog han fram
sin predikarröst som om han vore någon slags biskop med alla rätt om världen & livet.
Det där om att det minsann var sista gången han ringde dagis. Alyssa sa det till mig & jag sa att jag inte hade
några problem med att ringa dagis. Och det hela eskalerade. Han lät Alyssa vara någon slags medlare i hans
dumma lek om att jag är en usel mamma. Han gulligullade med Alyssa & han skulle prompt prata med mig.
Jag vägrade. Jag kan vara som ett litet barn som vägrar äta när det gäller honom. Jag vägrar honom.
Men jag hörde vad han sa till Alyssa & det är inte okej.
Det är ingen världsnyhet att han försöker nervärdera mig inför sin dotter. Eller hans dotter? Med sin insats till hela föräldrarskapet så skulle jag inte vilja säga att han är något alls. En bricka i spelet. Inget annat.
Han fortsatte att tala lågt om mig till Alyssa & jag sa att hon skulle lägga på. Han sa till henne att jag skulle betala
hans telefonräkningar. Jag? Varför? Om Alyssa ber honom ringa dagis tar det tjugo sekunder. Det kostar vadå?
Våga spara sina pengar istället för att göra av med allt då. Att betala sina räkningar är väl prio ett?
Alyssa ska inte behöva höra hans dåliga försök till att hugga mig i ryggen.
Hon ska inte behöva höra allt det han säger för det gör henne inte till en bättre människa.
Konstigt att hon emellanåt inte vet varken ut eller in.
Han försöker få hennes kärlek genom att låta som om han pratar med en bebis, han ändrar sin röst så som man gör när man pratar med ett jävla husdjur. Jag kräker på sådant prat.
Men det är upp till honom.
Det hela fortsatte & jag som redan hade slagit mitt huvud i en betongvägg miljontals gånger kände hur
huvudet igen fick sig ett par omgångar mot väggen. Han ger mig huvudvärk helt enkelt.

Att dagen började sådär var kanske ingen höjdare. Inte alls. Jag vet att min irritation kommer att finnas
kvar under resten av dagen. Jag vet att han kommer att ringa igen för det klargjorde han för Alyssa.
Så när hans personal har gått skulle han minsann höja sin röst & jag kommer inte svara.
Jag vet inte om jag ska skratta, för jag tycker att det är ganska så skrattretande. Jag förstår inte var han vill komma? Och jag ska dricka mitt kaffe i lugn & ro. Alyssa bowlar & slår strike på strike.
Hon står där & säger -Bra jobbat Alyssa. Bra!.
Jag ska se efter om det finns några lägenheter. Annars får jag väl söka någon annanstans?
Jag bryr mig inte så mycket nu mer än att det ska vara bra för både mig & Alyssa & gärna långt ifrån ett helvete vi aldrig verkar komma ifrån.
Och så alla dessa samtal jag måste ringa. Men först måste huvudvärken gå över. Annars är jag inte människa.