Ceejvlas

Ibland slås jag av en sådan udda känsla att jag mest blir förvirrad. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det
är som utlöser känslan, eller varför? Det måste vara något som sägs, vad skulle det annars vara?
Kan det vara brist på närvaro? Kan det vara mitt eget tänkande som far iväg på villovägar?
Jag vet inte. Och jag vet inte om känslan egentligen kan beskrivas som bra.
Snarare skulle jag vilja kalla den ganska så ledsam.

Jag försöker förstå, men jag blir nog mer förvirrad & halkar iväg ännu längre & analyserar ännu hårdare.
För jag är sådan. Jag är en tänkare. Jag är en sådan som analyserar sönder varenda mening som jag tycker
verkar ha någon baktanke. Jag kan inte bara låta det vara heller. Även om det kanske inte har någon riktig
mening eller betydelse för den som säger det så finns det en mening för mig. Annars så skulle väl det aldrig sägas. Berättas?
Det är säkert likadant för andra. Att jag säger saker som kanske analyseras & undras över.

Ibland är det tystnaden som ger mig en konstig känsla. Ointresset av att inte säga något alls.
Ofta resulterar det i att jag inte heller säger något. Jag är inte någon som vill prata om vädret eller
någonting helt oviktigt. Det finns så mycket att säga, ett helt liv har vi ju hängt med. Så visst är det
konstigt när det inte finns något alls att säga. Eller är det bara jag som vill djupare?
Att bara skrapa på ytan känns sådär. Det är samma som tystnad.
För mig är det viktigt att veta, men det måste ju vara viktigt även för andra? Eller har jag helt fel?
Ointresset stör mig & de få ord som kommer fram är mest hummande om ingenting alls.

Ibland får den där känslan mig att känna mig ganska så oviktig.
Jag vet inte varför? För vem är jag viktig egentligen?
Det finns inte längre tid för att gå djupare. Känner ni någonsin så? Som att allt går ut på att säga
-Hej, hur mår du. Hejdå.
Inte ens det har någon betydelse, för svaret är alltid detsamma. Bra.

Så när ska vi sätta oss ner, lyssna & tala?
När ska vi lära oss att bli viktiga för varandra?
Men i en tomhet utan närvaro blir det såklart svårt.
Jag hatar verkligen hur alla lever sina liv bakom alla dessa skärmar.
Och hur som helst alldeles för mycket missförstånd.