Ceejvlas

I brist på aktiviteter då mitt knä & hela förbannade benet
gör så satans ont sitter jag mest & slöar.
Jag har varit vaken sedan älsklingens alarm ringde några
miljoner gånger imorse. Helst av allt ville jag att han skulle
ligga kvar, fan att man är vuxen & inte kan skolka från jobbet.
Jag har älsklingsbrist. Kan man få det? Brist på kärlek?
Jag har det iallafall nu. Det bästa är ju att han inte hinner
tröttna på mig. Jag tror till & med att han sagt det själv.
För att han har sagt så ska jag straffa honom.
Det finns ingen som kan tröttna på mig, det är jag som tröttnar.
Inte för att jag tänker tröttna på honom, det går liksom inte.
För han har något stört i huvudet som faktiskt får mig att
tycka om honom lite sådär extra. Även om han mest skrattar
själv, men det är också äckligt roligt. Hans galna upptåg med
gaydansande balett & sång fick ju mig att dö igår.
Det var egentligen inte det jag skulle skriva om.
Men baby, jag älskar dig faktiskt. Vet du.

Det var om min brist på saker att göra jag skulle skriva om.
Jag vet inte hur jag kunde vakna & ha ont i benet så som jag
faktiskt hade. Efter vila borde det ju vara lite bättre än på kvällarna.
Men icke. Jag har ett förbannat illamående som hänger över mig
också av den där äckliga smärtstillande. Läskigt är det.
Det gör så ont att jag överväger att amputera av skiten själv.
Inte för att det ens finns en risk att jag skulle klara av det,
men det är väl tanken som räknas?!

Jag fick ett bryt också. Jag klarade inte av det längre.
Jag var tvungen att göra något åt det som jag störde mig på.
Så jag tog saken i egna händer, det brukar jag göra.
Bara det att jag inte har någon lacknafta & nu ser mina händer
förjävliga ut. Skitsamma. Jag måste få ut mitt mörka.
Och mörkt blev det. När det torkat ska jag få i lite rött också.
Nu känner jag mig iallafall mer nöjd än vad jag gjorde förut.
Jag måste verkligen köpa hem massor med grejer så jag kan
måla när jag vill.

Resultatet än så länge