Rough love
What do you feel? For real?.
And why?
Ja, man kan väl få undra lite här i världen?
Annars tycker jag faktiskt mest synd om mig själv. Man får tydligen lov att göra det.
Men bara emellanåt, aldrig hela tiden.
Jag är inte den som brukar tycka synd om mig själv, det gör bara mesar.
Jag är en mes nu. Fett mycket mes. För jag har så in i dödens ont att jag skulle
kunna gräva min grav redan nu.
Jag som skulle sluta gnälla. Annars får jag väl snart på käften.
Min mamma är orolig för mig, hon tror jag behöver hjälp.
Hon vill att jag ska prata med någon.
Om vad vet jag inte? Vad finns det att prata om? Vädret? Snön? Eller kanske att
någon annan alltid får min post?
Vad hon inte förstår är att jag ger upp för att ingen lyssnar på mig.
Hur jag än tjatar på sjukgymnaster, läkare & allt fadderittan det nu än må vara
så lyssnar ingen.. De hör kanske. Men de registrerar inte.
Gör si, gör så. Det går över. Och jag vill mest av allt skrika åt alla att hålla käften.
Men jag överlever. Det är rough love
Jag tror att smärtan har fått dig att stanna upp, något du inte har velat göra. Smärtan har tvingat dig att ta det lugnt och då faller det sig naturligt att saker och ting kommer upp till ytan. Saker du kanske har lyckats begrava i jobb och i att skynda förbi i vardagen som en singelmamma.
Du har ju själv sagt att du känner dig som en arbetsnarkoman, de arbetsnarkomaner jag känner har ofta en underliggande orsak som de inte orkar ta fram, jobbet håller en sysselsatt och ångesten i schack.
Terapi is the shit, om du hittar en bra terapeut!
När det kommer till knäet måste du skaffa dig en second opinion som man gör här i USA:.) Ge dig inte för fan! Klart som fan att det finns massa okunniga läkare, precis som i alla yrkesgrupper. Har du ont så ska du få hjälp, punkt slut. Fixar inte din läkare detta så sök dig vidare.
Hoppas snart du mår bättre Josefin fin.
