Ceejvlas

Det gick bra det där projektet MR.
När jag satt där i luckan fick jag instruktioner om
hur det skulle gå till. Inga kläder förutom trosor & strumpor.
Trosor & strumpor tänkte jag. Herrejisses det kommer
se bedrövligt ut. Det finns knappt något fulare än att ha
bara strumpor & trosor. Den matchningen går fetbort.
Jag hade inte orkat bry mig om att ta med en cd heller för
jag tänkte att jag kanske inte ens hinner lyssna på någon
musik. Men hon slängde upp en lista med skivor som dom hade.
Inga direkt fina titlar. Westlife & Vikingarna är inget jag föredrar
att lyssna på när jag är inne i en tunnel. Aldrig för hela mitt liv.
Då hade jag säkert fått konstiga ryck & velat rymma ifrån
inte bara undersökningen utan hela förbannade sjukhusområdet.
Längst ner på listan fanns det en skiva med Winnerbäck, så
jag tog den & tanten fick höra att det var min favorit.
Hon fnittrade lite åt mannen bredvid mig som uttryckt sig så fint
& sa att hon inte hade en aning om vem det var.
Jag höjer lite på ögonbrynet för det faktiskt. Jag trodde att alla
visste vem Lasse var. Där ser man.

Jag fick en hyttnyckel där jag skulle få äran att klä av mig allt
jag hade på min frusna kropp. Ja, allt förutom trosor & strumpor.
Hytten var mest ett hörn med ett draperi där man lätt såg mellan
springorna & kunde skymta säkert halva mig där emellan.
En sådan där tjusig blå rock skulle jag däremot få ha på mig.
Vackra & moderiktiga som dom är på sjukhus var den fyra meter
för stor på alla håll. Och den smarta man som var med gav mig en
redan använd rock. Jag tänker på vem som kan ha haft den före mig.
Jag äcklas lite av tanken att någon annan har stått naken i den.
Men sådan tur att jag bara hann vända i den innan han gav mig en
nytvättad rock.. Jag lovar att han ska få igen för det.

Jag fick åka in i den där läskiga tunneln & innan det hade dom lagt
en massa konstiga saker under & ovanpå mitt knä. Dom fixerade
med tunga sandsäckar & mitt knä kändes ganska rejält sådär i ett
sådant läge. Det var öronproppar & sedan hörlurar med hög musik,
men allt jag egentligen hörde var det jävla ljudet av mojängen som
gick igenom min kropp. Dunkande & surrande & högljutt så att det
störde. Det tog ganska lång tid. Mest eftersom jag var tvungen att
ligga alldeles stilla. Och såklart börjar det klia i muttan. Kul liksom.
Jag fick tänka bort det, jag fick tänka bort att mina strumpor satt åt
helvete fel också & jag fick shitloads med panik. Jag hatar strumpor
som sitter fel.

När jag äntligen hade fått tillbaka mitt ben & kunde gå därifrån med
mina egna kläder så snöade det som tusan. Och vi begav oss mot
mycket kaffe. Espresso House var avklarat & vi åkte hem.
Ikväll blir det bio. Det får jag tacka chefen för.
Jag har inte varit på bio på säkert fem år. Då ni vet när bion kostade
en sisådär sjuttio kronor. Nu kan jag faktiskt påstå att det är rena
rånet att sitta med okända människor nära nära,som inte är tysta & smaskar
& se på film. Men vi kan ju inte alltid sitta hemma.

Nu ska jag föna håret & pussa på min nyvilande muppiga kärlek.