Ceejvlas

Vad är det med folk & ex.
Ja, ex som i expojkvänner eller exflickvänner?
Är det hett inne att jämt prata om dem eller pratar folk om dem för att de stör sig?
Det är oräkneligt många som ofta eller alltid tar upp sitt ex som exempel.
Eller som berättar saker som kanske inte ens ligger i någon annans intresse att veta.
Jo, det är jättespännande att veta att ditt ex hade storlek trettiosex eller fyrtiofem i skor, 
eller att hon/han var bra på att stoppa tamponger i näsan.
Det är jätteintressant att att vissa saker var på ett visst sätt när ni var tillsammans.

Men för helvete. Bli tillsammans igen då om allting ska jämföras med ett ex.
Ett ex är väl ändå ett ex av en anledning.
Vill ni minnas alla de ljusa stunderna med era ex kan ni väl för tusan göra det i era små huvuden?
Jag vet inte vilken relation folk har till sina ex.
Men oftast är man väl inte bästa vänner?
De stackars få satarna som fått äran att bli mina ex är mina ex för att dem inte passade mig någonstans.
Dem gjorde ju fler fel än rätt om vi ska vara snälla.
Jo, jag har ganska så höga krav på hur en man ska bete sig & sättet att vara på.
Sen att jag gjort mina misstag, det behöver vi ju  inte gå in på. För vet ni?
Det är gone, långt åt helvete förträngt & kastat ner i någon jävla källare som Fritzl sitter i?.
Jag kan räkna på fingrarna hur många gånger jag verkligen har fallit för någon.
De gångerna är två. Jag är alltså riktigt kräsen.
En gång var för sisådär hundra år sedan då jag knappt hade levt alls.
Jag ser fel med en gång. Efter några timmar kan jag räkna upp minst hundra brister.
Störmoment.
Det finns alltså bara två som hållt måttet lite mer än för stunden.
Jag är inte heller perfekt. Jag kan räkna upp hundra brister på mig själv också.
Men alla har vi ju inte samma tycke.
Jag anser att ex inte behöver pratas om.
Om det inte är något som rör någon speciellt.
Jämför gärna andra pojkvänner eller flickvänner med exen, det är ju faktiskt ganska smakfullt att göra det.
Eller inte?
Om jag skulle jämföra män med andra män så är faktiskt den ena värre än den andra & många gånger så skulle jag kunna kräka på  deras förbannade tatty smak.

Inte konstigt att min uppfattning är lite skrämmande, jag har stött på några rövhål.
Men jag vet inte vad det är som är så förbannat kul att prata om ex?
Det enda jag tycker är roligt är när jag väl insett hur jävla dum
i huvudet jag var som ens la ner en tanke på personen.
Med barn tillsammans är det svårare. Det ger mig extra rysningar.
Visst att man ska kunna prata om ex, om dem envisas med att inte sluta existera är det svårt att
undvika att kräka lite på dem.
Ibland måste man kräka helt enkelt för att känna sig bättre.
(Dom var ju fel. Riktigt fel.)
Men inte jämt. Inte i varannan mening. Inte varenda gång man lyckas öppna truten. 
Jag tycker det är jobbigt. Jag vrider mig av obekvämlighet när jag hör namn på ex.
Jag vill aldrig aldrig höra något om dem.
Helst inte överhuvudjävlataget.

Och med en flickvän/pojkvän to-be är det kanske inte så värst häftigt att
dra upp saker som ni gjorde när ni var ihop. Eller berätta saker som inte är relevant att berätta.
Som att hon/han gjorde så eller så eller så eller så...
Mhmm hade jag sagt & vänt ryggen till.
Jag tror inte då att personen som berättar allt det här riktigt har kommit över exet.
Gulligt & förbannat sockersött. Men absolut inte redo för att börja om.
Jag är inte bekväm i när vänner pratar om ex heller.
Absolut inte när det finns någon ny med i bilden. Vad är meningen då?
Hade dem inte gått vidare, glömt den där personen vi kallar ex?
Och när andra nämner ens ex i närheten av någon ny.
Ska vi kalla det brist på respekt eller bara jävligt dumt?
Jag skulle aldrig i hela mitt liv ta upp någons ex när det finns någon ny med.
Det är inte direkt något att skryta om? 
Om det är så intressant att prata om, så prata om era egna jävla äckliga ex.
Inte mina & inte framför någon annan.
Och varför nämna dem vid ex? Varför inte använda namn.
Är ni stolta över att ni har ex eller är det för att klargöra att ni inte riktigt är färdiga med dem? 
Att kalla dem vid namn känns fortfarande känsligt? Det blir mindre personligt med ex. 
Nej, jag är inte fröken hjärtlös. Men jag har ingen större lust att prata om
någon som inte längre har någon större betydelse i mitt liv.

Jag hade kunnat betala för att få radera vissa människor helt ifrån mitt förflutna.

Egentligen så ger jag fan i allt vad ex är.
Jag kan låta folk prata om sina ex. Det är ju roligt att ni har några.
Kallar ni alla ex? Hur många ex har ni yttrat er kärlek till?
Hur många gånger har ni varit kär i kärleken? Och hur många gånger har
ni blivit tvingade till att försöka känna något för att inte vara utanför?
Hur många har ni sagt att ni älskar? För ni vet att älska är stort.
Och ex är jävligt smått. Men det verkar så viktigt för så många andra.