Ceejvlas

Jag är inte på top notch humör efter besöket
på sjukhuset. Jag kan inte göra mer nu, jag orkar
inte. Det spelar tydligen ingen roll hur ont jag har?
Så nu är det färdigt med det.
Jag fortsätter med det jag förut gjort. Jag blir tvingad
att jobba & plågas, well så är det.
It's just not fair.
Ingen som har något lättare jobb? Inte så fysiskt?

Jag fick lite smått panik därefter. Jag sa till & med
båda läkarna att jag då var tvungen att byta yrke.
Och båda nickade lite & sa ja. Jag ville slita dom båda
i stycken, nej, det är väl inte så lätt att sätta sig in i
någon annans situation när dem själv kan jobba på som
vanligt. Det är ju de två som är sjuka. Jag är inte heller sjuk.
Jag har bara konstant smärta & kan inte göra vad jag vill.
Jag får inte anstränga mitt ben & imorgon är min sista
sjukskrivningsdag. Great. Så jävla marvelous.

Imorgon är det jag som ringer min chef & säger att jag
måste börja jobba så snabbt som möjligt igen.
Var någonstans hon kan placera om mig vet jag inte?!
Var finns de lätta jobben inom vården?.
Jag ska ringa till en annan person också för att kolla upp
en sak som jag kanske kan göra. Om det finns möjlighet.
Jag är lite sent ute förstås. Men då kan jag gå ner i tid
& inte jobba så hårt som jag förut gjort. Det kommer antagligen
inte bli samma antal arbetstimmar för mig ändå.
Mina ungefär tvåhundra timmar i månaden är bara att vinka
hejdå till.. Sorgligt. Det känns vemodigt.

Jag är förvirrad nu. Jag har ingenting att säga.
På grund av ett helvetiskt knä har jag faktiskt förlorat
ganska så mycket. Inte minst mitt humör.
Jag är trött på mig själv så till den grad att det är jobbigt.
Nej, jag är inte glad. Men vad finns det för mening med att gråta?
Jag vill ha tillbaka mitt vanliga jag.