Ceejvlas

Jag kände imorse att jag är så förbannat trött på alla dessa sjuka piller som min
läkare exprimenterar med på mig. Det ena utlöser det andra.
Jag har haft sjukt ont i magen sedan igår & om jag ska vara ärlig så är jag trött på alla biverkningar.
Jag funderar på att friskförklara mig, vill man vara frisk är man det brukade jag säga förut.
Nu går det inte & mitt vanliga jag vill bara komma tillbaka. Jag känner det. 
Min rastlöshet finns där inne någonstans & jag vill göra så fruktansvärt mycket att jag blir snurrig.
Jag vill inte fundera så mycket som jag gör & jag vill hitta på en massa saker som nu är omöjligt.
Jag hade ordnat allting så bra för mig. Och nu får jag helt plötsligt tänka om.
Så förbannat skittråkigt.
Men i slutändan blir jag ju iallafall kriminalvårdare som jag så länge har pratat om. 
Det är nog det enda plusset med hela skiten. 

Förstår ni min saknad efter att få shoppa? Jag ser så mycket som jag bara vill ta under armen & 
det skriker efter att få följa med mig hem, det är svårt när det kliar i fingrarna att ignorera mitt behov.
Jag har inte köpt ett enda par jeans på minst tre månader. Det har aldrig hänt förut.
Inga kläder har jag fått med mig hem. Eller jo kanske en tröja. Men inget annat.
Det har inte blivit några inredningsprylar, inga nya måsten, inga canvas & färger & inga klockor.
Jag gråter lite, för jag har aldrig tänkt på pengar. Det har aldrig behövts.
Här köper vi det vi vill ha.
Men jag är stolt över att jag faktiskt klarar det. Kanske enbart för att jag inte kan springa i butiker?

Jag har inte druckit vin eller cider. Jag har inte varit ute & varit social på hur länge som helst.
Det är väl märkligt hur jag har blivit en hustomte som sitter ner soffan. Jag som aldrig har använt min soffa
så flitigt har fått en favoritplats & jag vet vad som går på tv sådär efter tolvsnåret.
Det skulle vara omöjligt för ett tag sedan. Jag kan bli dödens sugen på att ta på mig high heels & snygga upp mig
lite så att jag inte ser ut som en white trash morsa & spendera natten i ett vinrus.
Sådär ibland.
Nu är jag ju allt annat än snygg.

Jag saknar att bara vara sjukt spontan & bara göra crazy saker. Nu vet jag hur mina dagar ser ut.
Det enda som avviker i mitt soffsittande är att jag går ut med jämna mellanrum för att jag måste
gå ner till affären. Det har hänt en sisådär fem gånger. Det är lite crazy nu att våga sig ut på hala vägar,
men in riktigt i min stil.

Ett knä- ett liv mindre.

Jag saknar mig själv. Min bekymmerslösa sida & kärlek till livet.