Ceejvlas

Den där nya tabletten som skulle verka i tjugofyra timmar verkade inte så länge.
Jag vet inte hur man uppfinner en tablett som kan tiden? Som vet när det är dags att sluta verka.
Den här tabletten kunde iallafall inte räkna ut vad som är tjugofyra timmar
& jag är en feg jävel som inte vågar mig på att blanda heller.
Så nu får jag sitta med en jävla smärta igen. Dumma dumma knä.
Jag är trött på skiten. Trött på allt som innebär att jag inte kan leva sådär som förut.

Jag tänker onda tankar också. Eller kanske inte onda direkt, men dåliga i alla fall.
Det är så lätt för andra att ha lösningar på saker. Och ja, jag kanske är en stolt fucker som har shitloads med
problem att ta emot andras hjälp. Det är bara det att jag är envis. Det är inget fel i att vara envis,
det har ju tagit mig långt många gånger. Jag vet att många vill väl.
Men för mig är det en stor svaghet, det blir lätt ett beroendemönster & att bli beroende är att släppa in
andra nära inpå & visa alldeles för mycket.
Det blir så fel.
Hela jag känns så fel.

Jag vet inte riktigt var någonstans jag ska hitta en lägenhet? Jag vill inte sitta i någon småhåla på grund av
att jag en dag bara fick en fet blödning i mitt knä & inte kunde arbeta. Sugit. Som fan faktiskt.
Jag vill inte trängas på små ytor & ha smarta förvaringslösningar där jag får ha möblerna i taket.
Nej. Men en billig lägenhet måste jag ha. Men mina krav är höga & det vill jag lova att sjukpenning inte är.
Det är lite skillnad på trettio & tiotusen. Det är goodbye till alla fina måltider ute, all shopping what so ever,
det är ungefär som att vara en uteliggare som måste panta burkar för att få sig en kick.
Jag vill inte sälja min själ, för jag skulle inte få något för den.
Och min jakt fortsätter dag ut & dag in.
Frågan är vad jag gjorde? Vad gjorde jag för att få detta fallet? Jag har inte varit elak.
Jag tror inte på karma mer.

Och helt ärligt så tror jag inte på så mycket annat heller.
Jag väntar på slutet.