Ceejvlas

Nu mina vänner ska ni få höra något utav dagens mest skrattretande.
Jag gick som sagt till sjukgymnasten medan den lilla djävulen malde på i mitt huvud.
Det är nog alldeles för lätt som "sjuk" att se sig själv som ett offer.
Det enda man är offer för är dålig sjukvård som kräver att man själv får ställa dessa diagnoser.
Jag försökte att tänka bort smärtan, det går ju sådär kan jag meddela!
Inne i väntrummet satt där en kvinna som iallafall var tjugo år äldre än mig.
Hon frågade vad som hade hänt mig & så kom vi in på ett ganska så intressant samtal.
Hon hade också skadat sitt knä. Hon hade till & med fått sitta i rullstol vissa perioder.
Men försäkringskassan hade beslutat att hon kunde jobba. Hon hade fått byta jobb också såklart.
Hur i helvete kan någon förbannad kuk-verksamhet bestämma om man kan jobba eller inte om de inte träffar en?
Ursäkta mina svordomar. Hon hade fått förklarat för sig att det inte var läkaren som bestämde om hon kunde
eller inte, det är någon helt oberoende människa som aldrig ens har träffat personen det handlar om.

Jag kom in till min sjukgymnast & sa att jag vägrade göra vissa saker. Det går helt enkelt inte.
Hon sa att jag var tvungen att träna för varenda gång jag låter bli är det som att börja om från början.
Okej? Så det blir värre om jag inte tränar.. Till min förvåning blir det ännu värre om jag gör det.
Då skulle jag kunna ligga halvdöd hemma i nästan ett helt dygn & förbanna träning. Bita i kudden för att inte
börja böla över smärtan.
Jag sa att jag absolut inte kunde jobba. De människor som känner mig vet att jag aldrig skulle utnyttja
en sjukskrivning om jag inte kände mig så illa tvungen. Jag är inte arbetsskygg. Jag bara kan inte.
Jobbet har varit mitt allt ju. Och det ska mycket till om jag säger att jag inte kan.

Hon skickade ett meddelande till min läkare & till min husläkare men fick inte tag på någon utav dem.
Så hon sa att jag skulle gå ner dit för att prata med receptionisten.
Det gjorde jag, men hon var mer förvirrad än vad jag är. Hon förstod ingenting & frågade om jag hade bokat tid.
Nej, min sjukgymnast skickade mig. Och så fick jag ta en nummerlapp till en sjuksköterska istället.
Precis som om jag var sugen på att sitta & vänta på att deras kafferast skulle ta slut.
Efter en halvtimme kommer jag in till vad jag minns en trevlig man. Jag vet att han var bra med Alyssa när hon
hade lekt pyroman. Jag fick förklara åter igen vad som hade hänt, eller inte hänt rättare sagt.
Och jag nästan bad om smärtstillande. Jag har aldrig förbrukat så mycket piller som nu. Jag har nog redan förbrukat min årskonsumtion av panodil. Jag satt där & skakade utav smärta efter sjukgymnasten.
Det är inte det att jag har blivit beroende fick jag förklara. Jag har ju inte fått några sedan jag var hos ortopeden.
Jag sa att det inte var något jag ville, men att jag är så illa tvungen för att orka med.
Det är inte normalt att behöva plågas sa jag & det är sinnessjukt att ni som doktorer, läkare & sjuksköterskor inte
kan se till någon annans bästa. Han bokade in mig hos Dr Bengan. Inte direkt det jag ville.
Vi känns inte som kompisar längre då jag har dumförklarat honom. Kanske inte öga mot öga. Men i tysthet.

Sjuksköterskan. Den trevliga mannen förklarade att det fanns olika sätt att dämpa sin smärta på.
Det fanns läkemedel. Ett alternativ. Det vet jag redan ju. Och det fungerar iallafall till den grad att jag som
människa också fungerar lite bättre.
Han sa att det som gjorde ont nu var mental & emotionell smärta. Okej, så min mentala & emotionella smärta har förflyttat sig ner till mitt knä. Lustigt ställe att ha emotionell smärta på. Fast det är klart, jag vet inte var den ska sitta?
Han predikade om att jag måste fokusera på något som jag tycker är roligt. Han frågade om jag tyckte om att läsa.
-Ja, svarade jag men det kan jag ju inte göra tjugofyra timmar om dygnet??
-Nej, svarade han men då får du göra något annat du tycker om?
-Allt det jag tycker om innebär ju faktiskt att använda mina ben, det är väl därför jag fått dem?
-Du får försöka att tänka bort smärtan, om man inte gör något annat hamnar all fokus på ditt knä
& då är det inte så konstigt att du har ont.
-Jag gör annat, det jag kan. svarade jag. Det är inte så att jag ligger & tycker synd om mig själv.
Men efter två månader så är det ganska så svårt att ignorera det onda. Det gick bra i början sa jag.
Det är bara det att nu är den så intensiv att vad jag än gör så kan jag inte ignorera den.

Jag tycker faktiskt att det var mest hokuspokus. Han kallade det en parentes att tänka på.
Att lära sig att hantera smärtan så att det gick att leva med den. Det borde jag som arbetade inom vården veta.
Men jag kontrade med att jag hellre tar smärtstillande än att tro på magi som inte finns.
Absolut kan jag hantera smärta. Men det finns också en gräns. När den begränsar precis allt så är det väl inte
riktigt rätt? Men nu har jag iallafall fått klarhet i att allmänvården är ett jävla hittepo.